Som en passus mellan allt som händer och icke sker

Mörkret, det fula, faller. Det faller som en bila över min nacke och letar in sig innanför min hud. Men jag tänder ljus och håller eggen från mig genom att sjunga. Mumlande ord, skalor som är dumma och lena. Jag plockar upp en av gitarrerna och spelar E, G#m,Gm,F#m, B7. Bara för att ha något att göra.

Men nog borde man kunna göra något annat, tänker jag.

Nog borde man kunna göra något kul, fortsätter jag tankebanan.

Men vad, frågar jag mig vidare?

Vad?

Så jag ställer ifrån mig gitarren i sitt ställ och lurar på att byta till en akustisk. Eller att äntligen ta tag i den där mandolinen jag har stående. Eller balalajkan.

Vart är mitt munspel?

Äh. Jag tar en kopp kaffe till.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback