WoBWorld

Det tar på krafterna att inte ha något som helst att göra. Det liksom äter upp en inifrån. Som en själens cancer kanske man kan säga. Dag läggs till dag och klockan tickar fram sekund för sekund, minut för minut. Tick tack. Allt medan livet rinner ifrån en och man allt mer töms på vitalitet och kraft. Ett steg närmare döden för varje tick, för varje tack. Om jag vore en lugnare själ, inte så orolig och ängslig jämt kanske jag inte skulle tänka på det där ljudet. De flesta gör nog inte det. De låter dag läggas till dag, jul blir till midsommar och år lägger sig tillrätta bredvid år.

Men nu är jag ju sådär ängslig och orolig. Rädd för att livet springer ifrån mig. Rädd för att en dag finna mig själv gammal och grå utan att ha något att visa upp. Jag är inte mer än en medelmåttig förälder, pengar rinner mig ur handen som vore det vatten och kvinnor förstår jag mig inte på. Jag gör så gott jag kan. Visst, det gör jag. Men tänk om det inte räcker? Tänk om jag slänger bort mitt liv på allt och ingenting. Tänk om minnet efter mig försvinner i samma sekund som kyrkovaktmästaren kör fram grävmaskinen för att täcka över min grav? Så förfärligt det vore. Att försvinna, att inte kommas ihåg. Kan det vara så?

Men så var det ju det där med att jag är så orolig. Jag är ju rädd för allt. Så kanske min oro för att glömmas bort, att inte vara behövd är lika orationell och falsk som min rädsla för höga höjder eller att fastna i hissen. Kanske är det just min oro för att leva mitt liv på fel sätt som är grunden till allt det där. Kanske är det just det jag gör fel med? Men, i så fall så är det ju på ett sätt rätt i alla fall. Det som är fel är det som gör felet rätt. Knepigt. Troligen skulle jag må mycket bättre om jag kopplade av mer. Spände av och sluta noja upp mig för allt. Kanske börja i yoga, meditera. Nått som varvade ner maskinen lite. Fick hjärtat att sluta dunka så envist fort i mitt bröst utan finna en lugnare rytm och tog bort allt det där vita bruset i min skalle.

När man har saker att göra så tänker man inte alltid på det där. I alla fall inbillar jag mig det. Fast jag vet ju inte var andra tänker. Kanske är alla andra lika rädda som jag fast de döljer det med lådvin, grillkvällar och semestrar i Thailand. Men hur ska det egentligen vara? Ska man gå omkring och behöva vara orolig hela tiden. För att räntorna ska höjas, för att bilen inte ska klara besiktningen eller för att frugan har träffat någon annan, någon bättre. Någon som inte oroar sig så mycket. Eller är det kanske bra med ett visst mått oro? Om i fall att liksom? För annars kanske man slutar vara rädd om det man har, man kanske blir slarvig och vips tappar man fotfästet.

Fast jag tappar ju fotfästet titt som tätt. Faller fritt genom livet och dundrar i marken hårt, hårt. Men beror det på att jag oroar mig? Eller beror det på att jag oroar mig för fel saker? Kanske ska jag vara rädd, men för andra saker än de jag fruktar? För varje gång foten släpper från underlaget så blir jag ju lika förvånad. Hur kunde detta hända? Man plockar ihop sin stolthet, samlar ihop delarna av sin tillvaro, de som ligger utspridda på marken bredvid en och fortsätter. Lika ängslig, lika orolig och lika rädd.

Just nu har jag precis börjat falla. Jag har väl inte riktigt förstått än att jag faller. Det är liksom bara en känsla i magen, en föraning om det hårda underlaget och en tanke på att skydda mig så gott det går. Jag kryper ihop som en boll, försöker styra kroppen i fallet i ett fruktlöst försök att klara fallet med så lite skador som möjligt. Snart kommer känslan av att snurra genom världsaltet. Känslan av att vara en liten, liten prick i universum. Kanske kommer tårar, kanske ljuder mitt skri genom strupen som en sårig pil genom tystnaden. Kanske klarar jag mig helskinnad denna gång. Man gör ju det ibland. Eller så slår jag mig sönder och fördärvad. Kanske spricker huden, kanske blöder jag. Jag vet inte än. Än så länge faller jag.