WoBWorld

Ibland så vet man inte. Ofta vet man inte alls. Men just nu vet jag absolut ingenting alls. Så jag är en smula bredvid. Jag ser alla färger lite mer än du gör just nu. Inga piller, inga drömmar, bara en smula... du vet. Så jag dricker vatten för att jag inte vill svämmas över. Vatten och inget annat. Men jag drömmer om att inte fastna i tiden med kulor i ryggen. Jo, jag vet, jag börjar bli otäck. Men alla dessa ben.

Frank Sinatra spelar på Spotify och jag är nöjd. Så klart att jag fått vara mig för en stund. Det är värt mer än de flesta förstår. Mr. Pryl på Motivationsenheten satte sig med mig, pratade med mig som om jag vore en vanlig människa och jag njöt av varje sekund. Hur ska man förklara det? Att man njuter, älskar, att vara sig själv, den där som man har långt inne i sig själv, utan Maffia som vaktar gränserna.  Jag har tur. Jag är förnöjd. Smaka på det ordet.

Jaja. Jag gick där i staden. ensam. Efter att ha varit hos mor min. En lång historia, men ju längre vi glider isär ju närmare kommer vi. "I can onley give Yive you love thats longs for ever" liksom.

Men hela staden var full av damer. Vackra damer. Så jag önskade att jag var en smula yngre eller rikare eller smalare. Eller inte så jäkla fel. men Damen som snart ska gifta sig sade alla rätta saker och nu är jag nöjd. I morgon är en annan dag och i morgon ska jag finna de perfekta benen. Eller.....


Den jag letar efter...