Vad ska man göra när man inget har att göra?
Nu känner jag för att. För att... nått. Fan vet. Lyssna till musik, läsa nått som betyder nått. Klä ut mig och dansa. Dricka Jack daniels och ringa fyllesamtal till folk som verkligen inte orkar lyssna. Too much monkey business. Men det blir väl som vanligt kan jag tro. jag hamnar i sängen och tänker att jag verkligen borde byta sängkläder. Förresten. Vad är det för jäkla ord. Sängkläder? Har du försökt få på din säng ett par byxor någon gång? Nä, tror inte det. Det får bli platt tyg och sedan när platt tyg ett klädesplagg. Sängtyg borde det heta. Om jag fick bestämma. Fast det får jag sällan. Förutom här på min blogg så härmed bestämmer jag att det heter att man byter sängtyg. Så där ja. Nu känns det bättre.
Det här med att ha en blogg lockar mig mer och mer för varje dag. Här kan jag säga precis vad jag vill. Du kan säga emot. Så klart du kan. Fan, du borde verkligen säga emot. När jag tänker på det så bestämmer jag en sak till. Du SKA säga emot. Men skit samma. För här bestämmer jag. Det är väl egentligen bara här och på dass som jag bestämmer. Och jag vet. Likheten mellan en toalettstol och den här bloggen är slående. Full av skit och det är liksom det som de är till för.
När jag möter människor IRL så är jag snäll och trevlig. Alltså. Så länge de inte säger emot för mycket. Då kan jag bli rätt otrevlig. Men det är nog lite som mina kontaktpersoner säger, "du säger ja till allt". Eller ännu bättre, som den ena sade häromdagen, "dig skulle man kunna skicka till månen på en obemannad rymdfärja". Men, jag är ju så nyfiken på livet. Jag har märkt att ofta när man tycker att "det här vill jag inte göra" så är det precis det man ska göra. För då lär man sig något som man inte skulle lära sig om man undvek det. Så ge mig ett förslag och jag säger oftast ja tack och amen. Ge mig en order däremot och jag sparkar bakåt och det är en ren ryggmärgsreflex. Jag kan inte hjälpa det.
Så. Lägg nu märke till att jag skiljer på den här låtsasvärlden som WoBWorld är och den riktiga tillvaron som man lever i 99% av sin tid. Det är det jag menar med när jag säger att du verkligen inte känner mig för att du läser mina ord. Inte för att det finns en enda lögn här. Inte ett ord är fel men du vet lika väl som jag att du inte är samma person hemma med din fru som du är på ditt jobb eller som du är i kassan på ICA. Vi lever alla pararella liv och alla de där livet skapar oss till de vi är.
Men jag har skrivit blogg sedan 2005 eller när fan det nu var. En massa har hänt här i bloggen men tusen och åter tusen och änu ner tusen saker har hänt i mitt liv. Här kan jag spy ut min ångest, gråta, skrika och hata och älska. Men när jag sätter mig på bussen så inte fan sitter jag och gråter hur ledsen jag än är. Möjligen skäller jag på någon otrevlig ungdjävel och jag lovar, här i Viskafors vimlar det av dem. Där jag kommer ifrån, Sjöbo kommundel så anses vi vara en smula... arbetarklass och stökiga och man kallas Sjöbotate. Men ärligt. Ungarna i Viskafors borde fan låsas in i en källare varje natt i ett halvår så att det blir någon jävla ordning på dem.
Nog om det. Nu ska jag dricka en kopp kaffe och sedan ska jag nog... tja. Vi får se. Onanera är så överskattat på en söndag så det får väl bli en kopp kaffe till då.
Det här med att ha en blogg lockar mig mer och mer för varje dag. Här kan jag säga precis vad jag vill. Du kan säga emot. Så klart du kan. Fan, du borde verkligen säga emot. När jag tänker på det så bestämmer jag en sak till. Du SKA säga emot. Men skit samma. För här bestämmer jag. Det är väl egentligen bara här och på dass som jag bestämmer. Och jag vet. Likheten mellan en toalettstol och den här bloggen är slående. Full av skit och det är liksom det som de är till för.
När jag möter människor IRL så är jag snäll och trevlig. Alltså. Så länge de inte säger emot för mycket. Då kan jag bli rätt otrevlig. Men det är nog lite som mina kontaktpersoner säger, "du säger ja till allt". Eller ännu bättre, som den ena sade häromdagen, "dig skulle man kunna skicka till månen på en obemannad rymdfärja". Men, jag är ju så nyfiken på livet. Jag har märkt att ofta när man tycker att "det här vill jag inte göra" så är det precis det man ska göra. För då lär man sig något som man inte skulle lära sig om man undvek det. Så ge mig ett förslag och jag säger oftast ja tack och amen. Ge mig en order däremot och jag sparkar bakåt och det är en ren ryggmärgsreflex. Jag kan inte hjälpa det.
Så. Lägg nu märke till att jag skiljer på den här låtsasvärlden som WoBWorld är och den riktiga tillvaron som man lever i 99% av sin tid. Det är det jag menar med när jag säger att du verkligen inte känner mig för att du läser mina ord. Inte för att det finns en enda lögn här. Inte ett ord är fel men du vet lika väl som jag att du inte är samma person hemma med din fru som du är på ditt jobb eller som du är i kassan på ICA. Vi lever alla pararella liv och alla de där livet skapar oss till de vi är.
Men jag har skrivit blogg sedan 2005 eller när fan det nu var. En massa har hänt här i bloggen men tusen och åter tusen och änu ner tusen saker har hänt i mitt liv. Här kan jag spy ut min ångest, gråta, skrika och hata och älska. Men när jag sätter mig på bussen så inte fan sitter jag och gråter hur ledsen jag än är. Möjligen skäller jag på någon otrevlig ungdjävel och jag lovar, här i Viskafors vimlar det av dem. Där jag kommer ifrån, Sjöbo kommundel så anses vi vara en smula... arbetarklass och stökiga och man kallas Sjöbotate. Men ärligt. Ungarna i Viskafors borde fan låsas in i en källare varje natt i ett halvår så att det blir någon jävla ordning på dem.
Nog om det. Nu ska jag dricka en kopp kaffe och sedan ska jag nog... tja. Vi får se. Onanera är så överskattat på en söndag så det får väl bli en kopp kaffe till då.
Kommentarer
Trackback