WoBWorld

Min dotter är så dåligt och de hittar inte vad det är som är fel. Jag känner mig så förbannat ensam i världen så jag vet snart inte vart jag ska ta mig till. Men jag måste hålla ihop för min dotters skull. Kvinnan med de långa benen verkar vara livrädd för att komma nära mig nu när jag har det jobbigt på "riktigt" och vår kommunikation har brutit ihop totalt. Det känns lite som ett test som inte föll väl ut. Ju mer jag försöker söka hennes stöd ju längre bort försvinner hon.

Så. Jag är ensam i detta. Visst har jag dotterns moder, men vi är trots allt långt ifrån varandra i kontakten. Vi delar föräldraskapet men inte mer. Hon har sin man men jag känner att jag inte har någon. Så jag sitter här i min lägenhet med katten och allt är som vanligt förutom att ångesten som härjar i mig beror på något som faktiskt är sant och reellt. Min dotter är väldigt sjuk och jag är rädd, så rädd.

Jag önskar att kvinnan som säger att hon älskar mig hade en enda sekund över till mig men i morgon ska hon till läkaren och sedan till tandläkaren alltså säger hon att hon inte har tid att träffa mig. Det känns för mig som en undanflykt, en ursäkt att slippa stå ansikte mot ansikte mot någon som jagas av döden. Ruttet är väl det som ligger närmast att säga. Jag har svårt att förstå henne och känner mig ärligt talat väldigt sviken. Tyvärr.

Men. Jag får som sagt hålla ihop mig. För som jag tidigare sagt, det är inte mig det är synd om nu, det är min dotter som lider. Jag ska vara där som ett stöd och ge henne hopp och kanske en smula glädje när hon orkar vara mottaglig för sådana känslor. När väl allt är klart och hon är frisk igen kan jag börja tänka lite på mig själv och kanske försöka reda ut alla tankar.