WoBWorld

Jag börjar få ordning på mina tankar. Inte mina känslor för det är jag inte beredd på. Men att skriva, att sammanfoga sina tankar på datorn gör mig till det jag vill vara. Jag har alltid älskat ord. De bubblar i mig, jag pratar ständigt. Tycker ännu oftare. Orden är mina vapen sade en vän till mig en gång och jag har funderat på det där. Jag kan prata omkull vem som helst sade en kvinna en gång. Jag kan analysare dig sönder och samman och smula ihop dina tankar lika lätt som jag kan andas. Som jag måste andas.

Så. Det är det jag gör. Jag skriver för mig själv. Bara för mig. Inte för någon annan. Jag skriver för att jag måste. Jag kan vakna mitt i natten och bara måste skriva. Det jag skriver är inte det viktiga. Men det jag upplever när jag skriver är viktigast i hela mitt liv. Större än min kvinna, mina barn, mitt eget liv. Jag kommer en dag att dö, försvinna men orden finns kvar. Alla dessa tankar som bara är bokstäver, ord, meningar, kommer att leva i tusen år. Därför är jag odödlig. Jag har gjort mitt bästa för att försvinna. Jag dricker, röker, sover, skiter och gör allt jag kan för att dö men jag är inte mottaglig för döden. Den undflyr mig. Den retar mig med sin närvaro men vägrar möta mig. Den lockar mig lika mycket som den kväljer mig. Men den finns där hela tiden.

Så när du läser detta. Om du läser det. Så kom ihåg att detta är allt som är jag. Allt och lite mer. Orden.

Orden.