Något som inte släpper taget

Vi vill så gärna tro att vintern är över. Att allt det svarta, kalla, har flygit sin egen lilla privata kos. Vart ligger kos? Men jag vet att vi ljuger för varandra. För jag har stigit ut i världen och fann den mörk och kall. Hud som knottrar sig, armar som desperat vill flyga upp runt bröstet och värma sig. Jag har skådat Polstjärnan men den var bara en skärva av det  man kan önska sig.

Grått gräs, kall vind. En svart hund som skyndar sig att göra det som en hund måste göra utomhus, medan doften av grillat lik sakta lyfter upp mot himlen och vittrar sönder. En bil som sveper förbi kastar det som vi längtar efter, ljus och kylans död. Så. Nu sitter jag här. Ännu en gång, vid Europacertifierat ljus från skärmen och hoppas att få somna lycklig och vakna utvilad. Skrammel från en järngrind seglar omkring i livet och allt vi, jag, dom du träffar som du inte känner igen, önskar finns som ett löfte om ännu en morgondag med stekande kol och svett som rinner nedför skjortryggen.

Kanske finner vi det vi letar efter. Jag mitt och du ditt. Andra letar ting och saker och tankar och drömmar och sömn på sitt sätt.

Men vintern är kvar ännu ett tag.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback