Tiden som vägrar gå

De två praktiker jag hade svårast för när jag studerade till sjuksköterska var psyk och barnavdelningen. Psyk för att det låg så nära mig och barnavdelningen helt enkelt för att jag mår dåligt när barn är sjuka. Barn ska inte vara sjuka. Visst, en förkylning eller två, magsjuka eller vattenkoppor. Men inte allvarligt sjuka.

Nu är min dotter allvarligt sjuk och jag har väldigt svårt att hantera det. Jag känner mig så förbannat maktlös, man vill kunna hjälpa till. Göra någon nytta. Men jag kan inte göra något förutom att överlåta till läkarna, sjuksköterskorna och undersköterskorna att göra vad de kan för att min dotter ska bli frisk. Själv kan jag bara finnas till och gång på gång förklara för min dotter hur mycket jag älskar henne.

Just nu sitter jag och väntar på att hennes mamma ska ringa och berätta vad som händer. De har tagit en blododling och jag tvivlar på att de får åka hem idag. Såklart så kommer jag att åka dit och göra vad jag kan. Men just nu så lever jag i ett vakum.

Så ser det ut. Dessutom är min kvinna ledsen och mår inte bra hon heller, bland annat beroende på mitt tuppjuck igår och jag har vansinnigt dåligt samvete för att jag lät min frustration och rädsla gå ut över henne. Så. Det är bara att vänta och hoppas att alla sår läker tiden.

Kommentarer
Postat av: Anonym

Alla sår kan man inte läka, de finns kvar där oavsett hur lång tid det gått

2009-05-07 @ 23:33:21

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback