Dags att leva
Det har varit ett långt dygn. Ett väldigt långt dygn. Ett fruktansvärt jobbigt dygn när det har skett en islossning i min och mina tankar och precis som i alla islossningar så rinner det en massa vatten och alla kantiga stenar och allt grus lossnar och jag har hängt bokstavligen i dörren till totalt kaos. Men nu är jag hel igen. Förnöjd med mig själv och det jag är och det jag har. Från dödslängtan till inferno till totalt kaos till lugn och ro. På en och samma dag. På en och samma sekund, på samma gång. Allt har kastats omkull och blivit till spillror och smuts och tillbaka till det renaste varma guld som du kan finna.
Men vi gick ut med hunden, kopplade loss den svarta varelsen och skrattade åt hennes tokrusningar över gärdet. Jag fann mig själv där ute. Vid Viskans vatten. Som alla gånger tidigare. Min ande bor i vattnet och mitt kött är från gruset och sanden och växterna på botten av det gröna flödet.
Så nu, precis nu, så är jag återigen där jag ska vara och denna gången känner jag ingen skuld över det. Inget självhat eller självförakt. Jag är människa med fel och brister och som hon sade, jag kan vara ett sånt jävla arsle. Men jag kontrade med att jag är ett geni och vi får vara svin om vi vill.
Hon säger att jag förvinner från henne men jag är alltid med henne. Tänker på henne varje levande, skälvande minut i mitt liv. Jag håller med. Jag går in i mig själv. Blockerar henne och mig själv. Men jag är där. Precis bredvid henne, kysser hennes själ och kramar hennes nerver och rädslor. Jag finns för att hon finns, hon finns för att livet är gott och döden är blott en chimär, en tanke, en framtid som inte berör mig. Alls. Mitt självdestruktiva drag finns det nog ingen bot på. Tror jag. Men jag ska inte, tänker inte, vill inte, straffa mig själv för att jag är lycklig. Inte mer. Aldrig mer.
Livet ger och livet tar. Säger de. Fan vet. Jag tycker mest att det tagit och bestulit mig och lurat mig på det som är min rätt som en levande varelse. Så förlåt mig om jag inte kan ta till mig att jag få, helt gratis, utan att ens försöka, utan bara för att jag är jag. Det är svårt att förstå men det känns förbannat rätt.
Så min ångest, mina depressioner, min elakhet och min förbannade lust att hata lever kvar i mig men de helas, sakta, sakta av känslan av att vara älskad. Hon kallar mig sin man och jag är hennes totalt. Att äga, att bruka, att älska och dela livet med. Ingen har kallat mig sin man. Knappt någon har kallat mig man. Jag själv brukar referera till det som är jag som ett arsle. Men nu känner jag mig klok, smart, vacker, duglig och på väg att bli en bättre, så mycket bättre man. En man för mina barn att vara stolta över, för min kvinna att känna sig trygg med och en man jag kan kännas vid.
Jag röker cigarett efter cigarett. Dricker det röda billiga vinet, hoppas att inget av det där ska sätta sig i kroppen på mig och ta ifrån mig en enda nanosekund av mitt underbarara liv med min kvinna. Troligen funkar det där inte så bra. Det är helt enkelt idiotiskt att röka. Jag slutade i 10 år nrä min far dog av cancer men skulle bara ta några cigg i Göteborg när vi skulle titta på Robbie Williams. Sedan dess lever jag på nikotin 28 timmar om dygnet. Mina lungor är troligen så svarta att de skulle duga till att tjära en stor, stor brygga. Så det får jag sluta med. Jag vill inte förlora kampen om min kärlek för att jag går och faller av pinn. Det vore dumt. Så dumt.
Men just nu behöver jag de där tjärpinnarna. Som föda åt känslorna jag äger. Det röda vinet porlar ner i glaset och jag dricker girigt i stora klunkar. I morgon ska jag, vi, besöka min faders grav. Jag ska presentera kvinnan med de fantastiskt långa benen för det som är kvar av mannen som var med och skapade mig. Jag ska berätta att jag ska in på behandlingshem och jag tror att min fader kommer gilla vad jag har att säga. Han brukade göra mig stolt över vad jag var. Han fixar det nog från gravens kalla djup med.
Nu är det dags att sluta skriva. För just nu. Jag har mer att säga, mer att dela med mig av och mycket mer att berätta. Men inte nu. Nu ska jag kyssa min blivande fru, krama hennes lilla fågelkropp och smaka på hennes hals. Titta in i de spelande ögonen och de vackra läpparna och sedan ska jag fylla mitt glas, tända en cigarett och bara leva.
Det är dags nu.
Men vi gick ut med hunden, kopplade loss den svarta varelsen och skrattade åt hennes tokrusningar över gärdet. Jag fann mig själv där ute. Vid Viskans vatten. Som alla gånger tidigare. Min ande bor i vattnet och mitt kött är från gruset och sanden och växterna på botten av det gröna flödet.
Så nu, precis nu, så är jag återigen där jag ska vara och denna gången känner jag ingen skuld över det. Inget självhat eller självförakt. Jag är människa med fel och brister och som hon sade, jag kan vara ett sånt jävla arsle. Men jag kontrade med att jag är ett geni och vi får vara svin om vi vill.
Hon säger att jag förvinner från henne men jag är alltid med henne. Tänker på henne varje levande, skälvande minut i mitt liv. Jag håller med. Jag går in i mig själv. Blockerar henne och mig själv. Men jag är där. Precis bredvid henne, kysser hennes själ och kramar hennes nerver och rädslor. Jag finns för att hon finns, hon finns för att livet är gott och döden är blott en chimär, en tanke, en framtid som inte berör mig. Alls. Mitt självdestruktiva drag finns det nog ingen bot på. Tror jag. Men jag ska inte, tänker inte, vill inte, straffa mig själv för att jag är lycklig. Inte mer. Aldrig mer.
Livet ger och livet tar. Säger de. Fan vet. Jag tycker mest att det tagit och bestulit mig och lurat mig på det som är min rätt som en levande varelse. Så förlåt mig om jag inte kan ta till mig att jag få, helt gratis, utan att ens försöka, utan bara för att jag är jag. Det är svårt att förstå men det känns förbannat rätt.
Så min ångest, mina depressioner, min elakhet och min förbannade lust att hata lever kvar i mig men de helas, sakta, sakta av känslan av att vara älskad. Hon kallar mig sin man och jag är hennes totalt. Att äga, att bruka, att älska och dela livet med. Ingen har kallat mig sin man. Knappt någon har kallat mig man. Jag själv brukar referera till det som är jag som ett arsle. Men nu känner jag mig klok, smart, vacker, duglig och på väg att bli en bättre, så mycket bättre man. En man för mina barn att vara stolta över, för min kvinna att känna sig trygg med och en man jag kan kännas vid.
Jag röker cigarett efter cigarett. Dricker det röda billiga vinet, hoppas att inget av det där ska sätta sig i kroppen på mig och ta ifrån mig en enda nanosekund av mitt underbarara liv med min kvinna. Troligen funkar det där inte så bra. Det är helt enkelt idiotiskt att röka. Jag slutade i 10 år nrä min far dog av cancer men skulle bara ta några cigg i Göteborg när vi skulle titta på Robbie Williams. Sedan dess lever jag på nikotin 28 timmar om dygnet. Mina lungor är troligen så svarta att de skulle duga till att tjära en stor, stor brygga. Så det får jag sluta med. Jag vill inte förlora kampen om min kärlek för att jag går och faller av pinn. Det vore dumt. Så dumt.
Men just nu behöver jag de där tjärpinnarna. Som föda åt känslorna jag äger. Det röda vinet porlar ner i glaset och jag dricker girigt i stora klunkar. I morgon ska jag, vi, besöka min faders grav. Jag ska presentera kvinnan med de fantastiskt långa benen för det som är kvar av mannen som var med och skapade mig. Jag ska berätta att jag ska in på behandlingshem och jag tror att min fader kommer gilla vad jag har att säga. Han brukade göra mig stolt över vad jag var. Han fixar det nog från gravens kalla djup med.
Nu är det dags att sluta skriva. För just nu. Jag har mer att säga, mer att dela med mig av och mycket mer att berätta. Men inte nu. Nu ska jag kyssa min blivande fru, krama hennes lilla fågelkropp och smaka på hennes hals. Titta in i de spelande ögonen och de vackra läpparna och sedan ska jag fylla mitt glas, tända en cigarett och bara leva.
Det är dags nu.
Kommentarer
Trackback