En totalt kass dag som är en lärdom
En fullkomligt vidrig dag. Totalt övervidrig. I natt var jag vaken största delen av natten för att kvinnan var så dålig att jag nästan funderade på att ringa ambulans. Men hon sov och jag tittade till henne ungefär vart tionde minut. Sedan på morgonkvinsten så började hon andas lite mer normalt och var inte så tät i bröstet så jag kunde sova några timmar på förmiddagen.
Sen så var kvinnan på ett sjusärdeles dåligt humör och visste nog inte om att jag hade varit så orolig på natten. Så kommunikationen blev en smula sned.
När jag sedan fick ett sms från mina stora barns moder om att min 16-åriga dotter låg på lasarettet sedan igår med hög feber och någon form av infektion som ingen visste vad den berodde på trots en massa prover, hjärnröntgen och ryggmärgsvätskeprov som blev allt svart och eländigt.
Inte den vanliga ångestsvarta färgen utan en högst reell svärta som berodde på att min dotter och min kvinna var så sjuka och jag blev paniskt rädd för att mista dem. Eftersom kvinnan piggnade till lite på förmiddagen så åkte jag direkt till sjukhuset (fast det hade jag gjort ändå, ens barn är det viktigtaste i världen). Där fann jag min dotter i en sjuksäng, helt borta, glödhet av feber och näst intill okontaktbar. När hon väl svarade så var det helt ppåt väggarna. Hon sade att hennes mamma hade fyra ögon och att colan i glaset hon fick att dricka ur var som ett hav med vågor.
Jag kan inte rikigt berätta, eller snarare uttrycka hur man mår när ens älskade barn är sjukt. Speciellt när läkarna inte har en aning om vad det beror på. Jag pratade med läkarna och bad att få se hennes journal men det skrämmande är att man som anhörig helt plötsligt glömt bort all sin utbildning och sin yrkeserfarenhet och knappt förstår de allra enklaste anteckningar. Bara en sån sak som att jag inte kunde förstå om blodtrycket var bra eller inte. Allt blockeras av rädslan för att förlora sitt barn.
Men sen så fick min dotter dropp med glukos och salter i eftersom hon knappt druckit eller ätit de senaste dagarna och då piggnade hon faktiskt till lite. Jag dummade mig så som bara jag kan och jag fick faktiskt henne att skratta några gånger även om det satt långt inne. Sen tog jag lite kort på henne och skickade ett till hennes pojkvän och tackade honom för att han hade ringt till min dotters mamma när min dotter blev sjuk på fritidsgården i söndags redan. Han är inte så pjåkig trots allt.
Så i morgon är det dags för ett ultraljud av hennes buk och jag ska försöka vara där redan vid 9 på morgonen. Hennes mor sover över ännu en gång.
Sen satte jag mig på bussen till kvinnan med de långa benen. Full av oro och frustration och rädsla. Självfallet så blev allt fel hemma hos henne. Jag bar med mig allt som skett det senaste dygnet och kvinnan mådde inte bra och orkade väl inte rikitgt släppa in mig, orkade inte vara nära mig i tanken. Så jag bröt ihop totalt, krossade glas mot golvet och gjorde slut, för tid och evigt. Jag plockade på mig dator, kläder, katt och allt annat jag hade där och marcherade ut till busshållplatsen där jag satt i en och en halv timma och frös och började ångra mig allt mer.
Så nu vet jag ingenting. Allt bara faller isär, allt det vackra i mitt liv befinner sig på glid och jag är så rädd och känner mig så ensam och är fruktansvärt ledsen. Men jag tänker inte ge upp. Min dotter ska bli frisk igen och min kvinna ska bli min igen. Just nu sitter jag i min lägenhet med min vapendragare Chips som har fullt upp med att kolla att allt är på plats efter att vi varit hos kvinnan i flera veckor. Men jag önskar så mycket att kvinnan med de långa benen och de många kloka tankarna och att den svarta hunden vore här. Men det får bli en annan dag. Nu är det bara jag och Chips, som det alltid varit känns det som. Morrissey spelar och jag gråter inombords men kan inte klämma fram den allra minsta lilla tår. Kanske ska det vara så. För inget är ju egentligen hopplöst eller omöjligt.
Livet är så förbannat märkligt så att man häpnar bara man funderar på det ens en microsekund. Kanske är det precis så det ska vara? Isåfall så är det vackert. Sorg, ilska, frustration, glädje och fylla och hunger och kåthet blandas till en soppa som när man väl smakar på den är tämligen... intressant.
/>
Sen så var kvinnan på ett sjusärdeles dåligt humör och visste nog inte om att jag hade varit så orolig på natten. Så kommunikationen blev en smula sned.
När jag sedan fick ett sms från mina stora barns moder om att min 16-åriga dotter låg på lasarettet sedan igår med hög feber och någon form av infektion som ingen visste vad den berodde på trots en massa prover, hjärnröntgen och ryggmärgsvätskeprov som blev allt svart och eländigt.
Inte den vanliga ångestsvarta färgen utan en högst reell svärta som berodde på att min dotter och min kvinna var så sjuka och jag blev paniskt rädd för att mista dem. Eftersom kvinnan piggnade till lite på förmiddagen så åkte jag direkt till sjukhuset (fast det hade jag gjort ändå, ens barn är det viktigtaste i världen). Där fann jag min dotter i en sjuksäng, helt borta, glödhet av feber och näst intill okontaktbar. När hon väl svarade så var det helt ppåt väggarna. Hon sade att hennes mamma hade fyra ögon och att colan i glaset hon fick att dricka ur var som ett hav med vågor.
Jag kan inte rikigt berätta, eller snarare uttrycka hur man mår när ens älskade barn är sjukt. Speciellt när läkarna inte har en aning om vad det beror på. Jag pratade med läkarna och bad att få se hennes journal men det skrämmande är att man som anhörig helt plötsligt glömt bort all sin utbildning och sin yrkeserfarenhet och knappt förstår de allra enklaste anteckningar. Bara en sån sak som att jag inte kunde förstå om blodtrycket var bra eller inte. Allt blockeras av rädslan för att förlora sitt barn.
Men sen så fick min dotter dropp med glukos och salter i eftersom hon knappt druckit eller ätit de senaste dagarna och då piggnade hon faktiskt till lite. Jag dummade mig så som bara jag kan och jag fick faktiskt henne att skratta några gånger även om det satt långt inne. Sen tog jag lite kort på henne och skickade ett till hennes pojkvän och tackade honom för att han hade ringt till min dotters mamma när min dotter blev sjuk på fritidsgården i söndags redan. Han är inte så pjåkig trots allt.
Så i morgon är det dags för ett ultraljud av hennes buk och jag ska försöka vara där redan vid 9 på morgonen. Hennes mor sover över ännu en gång.
Sen satte jag mig på bussen till kvinnan med de långa benen. Full av oro och frustration och rädsla. Självfallet så blev allt fel hemma hos henne. Jag bar med mig allt som skett det senaste dygnet och kvinnan mådde inte bra och orkade väl inte rikitgt släppa in mig, orkade inte vara nära mig i tanken. Så jag bröt ihop totalt, krossade glas mot golvet och gjorde slut, för tid och evigt. Jag plockade på mig dator, kläder, katt och allt annat jag hade där och marcherade ut till busshållplatsen där jag satt i en och en halv timma och frös och började ångra mig allt mer.
Så nu vet jag ingenting. Allt bara faller isär, allt det vackra i mitt liv befinner sig på glid och jag är så rädd och känner mig så ensam och är fruktansvärt ledsen. Men jag tänker inte ge upp. Min dotter ska bli frisk igen och min kvinna ska bli min igen. Just nu sitter jag i min lägenhet med min vapendragare Chips som har fullt upp med att kolla att allt är på plats efter att vi varit hos kvinnan i flera veckor. Men jag önskar så mycket att kvinnan med de långa benen och de många kloka tankarna och att den svarta hunden vore här. Men det får bli en annan dag. Nu är det bara jag och Chips, som det alltid varit känns det som. Morrissey spelar och jag gråter inombords men kan inte klämma fram den allra minsta lilla tår. Kanske ska det vara så. För inget är ju egentligen hopplöst eller omöjligt.
Livet är så förbannat märkligt så att man häpnar bara man funderar på det ens en microsekund. Kanske är det precis så det ska vara? Isåfall så är det vackert. Sorg, ilska, frustration, glädje och fylla och hunger och kåthet blandas till en soppa som när man väl smakar på den är tämligen... intressant.
/>
Kommentarer
Trackback