Kärlekens krokiga vägar
Jag och min älskade kvinna har kommit till en ny punkt i vårt förhållande. Den där man börjar lära känna varandra försiktigt, försiktigt och det är som att trampa på nattgammal is. Titt som tätt ramlar man igenom. Vi har varit arga på varandra, sura, vi har diskuterat och kommit frammåt och ibland har vi fastnat totalt i kommunikationen. Vi är båda personer med stor integritet och vilja. Envisa skulle nog många säga. För trots att man lätt kan få intrycket om att jag avslöjar allt och lite till här på min blogg så vill jag påstå att det är ytterst få som känner mig. På rikitgt. Det är så jag vill ha det. Mitt behov att ha mina hemliga rum är relativt jättestort. Jag anser mig ha kommit på knepet att ge intrycket att vara öppen som en bok men hålla det som är verkligen viktigt för mig själv. Så tror jag att vi alla vill ha det.
Så. Jag och kvinnan pratar, inte längre om kultur och konst och litteratur och natur och djur och hur vi ser på livet i allmänhet utan om hur vi KÄNNER och UPPLEVER livet och försöker båda förklara vad det är som gör att man reagrar som man gör i vissa situationer. Ibland kommer man inte ens på själv varför det är så förrän man förklarar det, sitter och letar ord och helt plötsligt får en såndär aha-upplevelse som kan vara så skön eller så hemsk. Men det viktiga är att trots att vi båda har flytt ett antal gånger, bara gått iväg, själv tog jag min väska och bara gick hem en gång höromkvällen, så återväder vi hela tiden till varandra och reder ut det hela och jag känner ialla fall att min kärlek var växer ju mer jag förstår och dessutom är jag oerhört tacksam för att jag fått privilegiet och fårmånen att ta del av hennes tidigare livserfarenheter och att hon tar sig tid och kraft att berätta, ge mig nycklar till sitt inre. Jag gör mitt bästa för att ge henne det samma men som sagt så har jag lite svårt för det där, med att dela med mig av mig själv till 100%, att lägga av masken och leva som mig själv.
Det goda i det hela är att våra bråk, samtal och kärleksakter hela tiden leder framåt. Vi fastnar inte i meningslösa diskussioner som inte leder till något annat än frustration och besvikelse. Det är väl så kärlek ska vara som jag drömmer att den ska vara. Grunden har vi redan, nu bygger vi vidare på vårt slott av kärlek, förståelse och planerar så smått vårt framtida liv. Vi drömmer båda om ett litet hus på landet, med björkar som susar på sommaren och en kakelugn att elda i när vintern blir kall. Vår ekonomiska situation gör ju det helt omöjligt att köpa ett hus, men det finns ju hus att hyra. Vi ska starta upp min bil. Allt känns precis som det ska, till och med när man är ledsen för att min känner sig missförstådd för jag känner tryggheten i att vi kan reda ut det. Hon är den klokaste kvinna jag någonsin mött, bildad, verbal, nyfiken på livet. Visst kommer det att komma dagar när det låser sig totalt, det vore konstigt annars. Men just nu så känns inget omöjligt.
Precis ingenting.
Så. Jag och kvinnan pratar, inte längre om kultur och konst och litteratur och natur och djur och hur vi ser på livet i allmänhet utan om hur vi KÄNNER och UPPLEVER livet och försöker båda förklara vad det är som gör att man reagrar som man gör i vissa situationer. Ibland kommer man inte ens på själv varför det är så förrän man förklarar det, sitter och letar ord och helt plötsligt får en såndär aha-upplevelse som kan vara så skön eller så hemsk. Men det viktiga är att trots att vi båda har flytt ett antal gånger, bara gått iväg, själv tog jag min väska och bara gick hem en gång höromkvällen, så återväder vi hela tiden till varandra och reder ut det hela och jag känner ialla fall att min kärlek var växer ju mer jag förstår och dessutom är jag oerhört tacksam för att jag fått privilegiet och fårmånen att ta del av hennes tidigare livserfarenheter och att hon tar sig tid och kraft att berätta, ge mig nycklar till sitt inre. Jag gör mitt bästa för att ge henne det samma men som sagt så har jag lite svårt för det där, med att dela med mig av mig själv till 100%, att lägga av masken och leva som mig själv.
Det goda i det hela är att våra bråk, samtal och kärleksakter hela tiden leder framåt. Vi fastnar inte i meningslösa diskussioner som inte leder till något annat än frustration och besvikelse. Det är väl så kärlek ska vara som jag drömmer att den ska vara. Grunden har vi redan, nu bygger vi vidare på vårt slott av kärlek, förståelse och planerar så smått vårt framtida liv. Vi drömmer båda om ett litet hus på landet, med björkar som susar på sommaren och en kakelugn att elda i när vintern blir kall. Vår ekonomiska situation gör ju det helt omöjligt att köpa ett hus, men det finns ju hus att hyra. Vi ska starta upp min bil. Allt känns precis som det ska, till och med när man är ledsen för att min känner sig missförstådd för jag känner tryggheten i att vi kan reda ut det. Hon är den klokaste kvinna jag någonsin mött, bildad, verbal, nyfiken på livet. Visst kommer det att komma dagar när det låser sig totalt, det vore konstigt annars. Men just nu så känns inget omöjligt.
Precis ingenting.
Kommentarer
Trackback