Del två (fast egentligen del halv)
Tänk. Hur man än vänder på den del som är bak så sitter den bak. Jag var ju som sagt hos la docore idag. Gott så. Det är jag en smula bortskämd med. För när såg du senast en doktor liksom? Ibland tror man att de är som dinosaurerierna. Man vet att de funnit men faen vet hur man vet det.
Liktväl. En sådan såg jag idag. För det var lite åt det hållet. Att jag såg honom. Ännu en ny. Ännu märkligare än den förra. Han pratade, sen plötsligt slutade han säga nått, stirrade i bordet i en minut, jag vet för jag tog tiden där jag satt, och forsatte. Flera gånger. Till slut ville jag nästan fråga honom om han behöver någon form av läkarhjälp. Men jag är ju ouppfostrade så jag satt lika tyst jag med. Mest för att retas. Jag tror att han ville jag skulle avbryta det hela. Nå, säg att jag ska gå till vänster så går jag rakt ner.
Nä. Vi satt där. Han och jag. Moll tigande. Stirrade i bordet från var sitt håll. Det var inte läge att dra ner byxorna och sjunga en glad sång om delfiner kan jag säga. Nå. Till slut kom han fram till problemet. Lite oväntat måste jag säga. Alltså problemet.
För mycket vätska. Alltså, mina levervärden var måttligt förhöjda. Precis som hos 73% av svenska folket som han sade. Men det värsta, problemet, det som var farligt, var mina saltvärden. Att jag var urlakad. Vi diskuterade det vettiga i att dricka en massa vätska och kom överrens om att det är korkat. En vuxen människa behöver sisådär 2,5 liter vätska, mat inräknat. Ändå går alla med en vattenflaska. Snacka om att vara i farozonen för att få en brakinfarkt. Kaliumbrist någon?
Nåja. Mina prover var likvädeles en smula höga där med som sagt. Så nu ska jag bara dricka starka drycker. För det är mindre vätska i dem. Så tolkar jag saken.
Nja, eller, vi kom överrens om att så KAN man tolka saken men att det kanske inte är det smartaste sättet att tolka det hela på. Men ändå. Livet är som teologin. Fritt att tolka.
Så. Nu sitter jag med en mugg kaffe och låter den skölja ren min kropp på alla de där salterna och vitaminerna man behöver. I morgon, fel, i natt kommer mina pengar och då. Fast det mesta går åt till inget. Idag var jag tvungen att låna pengar av kära mor eftersom mina recept gick på 1475 skr. Sådär bara. Men så blir det nästan gratis eller gratis resten av året. Gud vad jag är tacksam för att leva i Sverige. Än så länge. Ett land som tar hand om dem som är dokumenterat sjuka. Eller? Hmmm?
Det sista var mer menat som en föraning om vad som kommer. För jag är vansinnigt tacksam för allt jag fått tillfälle att bli de senaste åren.
På tal om inget.
Liktväl. En sådan såg jag idag. För det var lite åt det hållet. Att jag såg honom. Ännu en ny. Ännu märkligare än den förra. Han pratade, sen plötsligt slutade han säga nått, stirrade i bordet i en minut, jag vet för jag tog tiden där jag satt, och forsatte. Flera gånger. Till slut ville jag nästan fråga honom om han behöver någon form av läkarhjälp. Men jag är ju ouppfostrade så jag satt lika tyst jag med. Mest för att retas. Jag tror att han ville jag skulle avbryta det hela. Nå, säg att jag ska gå till vänster så går jag rakt ner.
Nä. Vi satt där. Han och jag. Moll tigande. Stirrade i bordet från var sitt håll. Det var inte läge att dra ner byxorna och sjunga en glad sång om delfiner kan jag säga. Nå. Till slut kom han fram till problemet. Lite oväntat måste jag säga. Alltså problemet.
För mycket vätska. Alltså, mina levervärden var måttligt förhöjda. Precis som hos 73% av svenska folket som han sade. Men det värsta, problemet, det som var farligt, var mina saltvärden. Att jag var urlakad. Vi diskuterade det vettiga i att dricka en massa vätska och kom överrens om att det är korkat. En vuxen människa behöver sisådär 2,5 liter vätska, mat inräknat. Ändå går alla med en vattenflaska. Snacka om att vara i farozonen för att få en brakinfarkt. Kaliumbrist någon?
Nåja. Mina prover var likvädeles en smula höga där med som sagt. Så nu ska jag bara dricka starka drycker. För det är mindre vätska i dem. Så tolkar jag saken.
Nja, eller, vi kom överrens om att så KAN man tolka saken men att det kanske inte är det smartaste sättet att tolka det hela på. Men ändå. Livet är som teologin. Fritt att tolka.
Så. Nu sitter jag med en mugg kaffe och låter den skölja ren min kropp på alla de där salterna och vitaminerna man behöver. I morgon, fel, i natt kommer mina pengar och då. Fast det mesta går åt till inget. Idag var jag tvungen att låna pengar av kära mor eftersom mina recept gick på 1475 skr. Sådär bara. Men så blir det nästan gratis eller gratis resten av året. Gud vad jag är tacksam för att leva i Sverige. Än så länge. Ett land som tar hand om dem som är dokumenterat sjuka. Eller? Hmmm?
Det sista var mer menat som en föraning om vad som kommer. För jag är vansinnigt tacksam för allt jag fått tillfälle att bli de senaste åren.
På tal om inget.
Kommentarer
Trackback