Det sjunger i mitt huvud

Jag önskar mitt liv hade ett soundtrack just nu. Ni vet. Som på film. För så kan det ju vara ibland, om man anstänger sig. Borås kan bli Manhattan eller Croydon eller vad du vill. Man bara stolpar på och glömmer allt det ensamma som bor i bröstet och traskar. Förbi dom som ser fula ut. De som vill dig illa. De når dig inte. För du har sepiafärgat liv. Pianot klinkar och du går lite för fort.

Men mitt liv är tyst. Jag vågar inte annat. Mina försök att nå yttervärlden fungerar inte. Tror jag. Eller så bryr sig inte omvärlden om mig. Som om jag vore på Kröklingshage. Ni som vet vet, ni andra kan bara tänka något som är sommarvackert men vinterhårt.

Nä. Dags att ta en kopp kaffe och lägga sig.

Som vanligt när det gäller mig, en motsägelsefull historia.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback