WoBWorld

En helt ok dag. Än så länge i alla fall. Men å andra sidan har jag sovit bort en stor del av den så... vad vet jag hur dagen har varit? Jag lade mig för att läsa lite och somnade. Som vanligt när jag inte ska göra det. Om jag däremot behöver sova för att göra något senare så kan jag banne mig inte somna hur jag än vänder och vrider mig. Ännu en av livets alla paradoxer.

Men när jag väl ramlade ur sängen så var det kolsvart ute. Må hin håle ta november och stoppa upp den där solen aldrig skiner. Den passar bra där, månaden november.

Något som däremot var underbart var att jag för första gången på flera år spelade gitarr igen. På riktigt. Utan den där märkliga låsningen som jag haft. Jag stod där och spelade i säkert en timma. En timma som kändes som fem minuter. Så underbart. Så fantastiskt. Den bästa terapi man kan ägna sig åt. Den bästa ångestdämparen. Så länge man inte redan varvat upp för mycket för då kan man inte spela, nä, man tänker inte ens på möjligheten att spela. Men innan dess, när ångest och tristess gnuggar händerna lite förtjust bakom ryggen på en så är det fantastiskt att bara stå och gneta med E, Am, C och något villsekommet H7. Bara stå där och skruva på förstärkare och gitarr för att få olika ljud och mönster.

Men men. Nu tar jag en paus från det där. Jag måste skaffa ett par bra hörlurar så att jag slipper störa grannarna. När man spelar elgitarr ska det låta ordentligt, annars kan man lika väl spela kam.

För övrigt har jag redan utsett ett antal låtar, av alla de nya som ramlat in i världen, åt ett antal personer. Här kommer en och kanske är texten lite för mycket men ändå. Grundkänslan finns där. Just det där att man kan vara sig själv med en annan person och inte behöver spela något spel. Trevligt, trevligt.