Jasså du. Det säger du?

Jag trodde jag kom undan. I år. Men icke. SAMMA SAMMA SAMMA. Samma som den där dagen när jag vaknade upp i en säng och var trött, så trött. Tittade upp, tittade in och ur världen. Fann att jag kom ihåg att jag visste vart jag var. På psyket. Hua. Så vanskligt att tänka tanken att man ens varit där. Inlagd. Inte mot min vilja men trots den.

Så man går upp, rättar till byxorna och tittar lite vacklande på den där människan som sover i sängen bredvid en och funderar på om den där kroppen är farlig. Man kommer överrens med sig själv om att man inte orkar bry sig och går ut i korridoren. Full av mäniskor är den. Korridoren. Ett rökrum. De finns tydligen inte längre, vi rökare jagas med blåslampa, vi är inte människovärda, men det var vi då, för 5 år sedan.

Sova, äta, läkarsamtal, sova, äta, längta. Inget av det där saknar jag fast det var tryggt just då.

Här kan jag röka hur jag vill. Så jag röker. Fan ta rökhatarna. De som är så rädda för en gnutta rök att de vill förbjuda hela mig men själva sitter i sin bil och spyr ut rök som är faen så mycket farligare. "För de har ju inget val", fast de kan ta bussen och dela på röken. Svin.

Men nog saknar jag den där känslan av att ha tagit steget. In i den där världen av de farliga som jag tyckte var.... farliga.

Jag har ont i ryggen.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback