WoBWorld

Allt jag säger är meningslöst. Jag tjatar, gnatar, skriker, gapar men ingen lyssnar. De som hör mig kallar mig hora. De som inte hör kallar mig intet. Men jag vill ha din tröst. Din famn. Vila när svetten bryter fram men det är precis då du säger åt mig att resa mig. Då när jag är som minst. "Det är så det är här Herr C".

Men jag dör ju.

Så jag tar på mina kalla strumpor, letar upp min skjorta och hatten jag bar kvällen förut. Tänker på någon annan famn och ben i nylon. Drömmer mig bort i all den där avunden på luft.

Så jag saknar en smula doft. Är behäftad med en gnutta för mycket av den samma. Stank och smak och allt det som är jag. Jag veeeet. Inte nu, en annan gång.