Sanningen svider, jag bara smeker

Min snälla moders minne av mig som spirande människa är att jag sov mycket, drog i snoppen och dunkade mitt huvud mot barnsängen hela tiden. Allt på samma gång.

Jo vars, så ser det ut nu med. Är jag rädd.

Sova, runka och dra skallen in i närmsta omöjliga vägg är min melodi. Otaliga är de lägenheterna jag vaknat upp i, fåtal är de jag bott i.

Trappuppgång nästa? Någon?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback