WoBWorld

Jag väntar på snö. Jag tittar ut genom fönstren och letar efter snö. För att jag vet att när den kommer så blir jag tyst. Så tyst. Andäktig. Tunga snöflarn som faller och gör hela världen tyst och vit och vacker och ljus. Jag längtar efter snön. Allt det kalla som faller in genom fönstren när man öppnar dem. Katten som hoppar upp i mitt lilla fönster i sovrummet, stelnar till, vänder sig och hoppar tillbaka till värmen i rummet. Jul. Advent. Bilar som åker ljudlöst förbi. Gatlampor som fäller gult ljus i vida ringar. Väntan på morgonens frost. Den som fryser allt till en ögonblicksbild.

Men framför mig finns gula oktober och svarta november. Jag fäller en tår. Lyfter blicken och tänker på varma brasor. Ihågkommer gamla dagar när borden var dukade med ost och skinka och sill och lådor. Allt detta vill jag ge. Till kvinnan jag lever, inte för men med.

Hon sade till mig: "jag har inga vackra händer, du tycker om vackra händer". Så visade hon mig vägen till sig själv. För hennes händer är inte vackra. De är underbara. De ger mig vila och njutning. Nu måste jag bara visa henne att så är fallet. Att bli stolt över sina händer. Över att vara underbar.

Men innan dess. Före det. Så kommer snö falla. Regn kommer piska och vind kommer vina. Dörrar slås upp och igen. Allt jag önskar har jag gått.

Hm.

Nu måste jag bara ge allt jag önskar få ge.