En drottning presenterar sig
Man kan sjunga om Jesus. Kalla sig Amerikan. Leva med tron att allt är dukat och att ta. För man sjunger om Jesus. Den där fattiga mannen som var en judisk blatte och som pratade om kärlek och om att månglarna skulle ut från templet. Fri att vara ofri. Rätten att ha en pistol i lådan. Rätten att dö. Vi säger att vi inte ska ha samarbete med Kina. För de har dödstraff. Tänk på det nästa gång du vandrar in till bollhavet på McDonalds.
När jag var 14 blev jag olyckligt kär. I en Walesisk servitris. Med det vackraste mörka hår du kan finna. Den perfekta kvinnan. Själv var jag redan då operfekt. Imperfekt. Nonperfekt. En lugg och två melerede ögon. Som tyckte att livet borde levas. Som alla 14-åringar. Hon gav mig pommesfrittes på en tallrik och jag föll. Så djupt föll jag. En man på puben, public bar, hade varit med i en tv-serie och ville så gärna berätta det. Jag följde kvinnans ben med blicken och visste att jag skulle söka de där nylonindränkta benen resten av livet.
När kvällen föll skrev jag i min dagbok om henne. I tältet berättade jag för min yngre kusin att jag funnit kärleken och svor henne att inte berätta något. SÅ klart var det första hon berättade på morgonen att jag var kär. Min moster smålog och frågade om servitrisen inte var lite för gammal för mig. Troligen hade hon rätt. Jag var 14 och den dyrkade säkert redan 16. Men jag kan fortfarande leta efter henne. En Walesisk drottning. Catherin Zeta Jones på en public bar. Som gav mig flottiga pommes frittes. Det heter chips där. Chips är crisps och inget är som det ska.
Men jag jagar hennes doft. Den där oerhört pirrande känslan någonstans djupt mellan mina ben när hennes hår föll över barmen. Tanken på att livet är perfekt i en pub i Wales. Där alla pratar obegripligt och alla är som de borde vara.
Kanske lever hon någonsans i världen i detta nu. Jag hoppas det.
Men hennes minne kommer säkerligen aldrig att dö i mig. Långa ben, draperade i mörkt nylon, fräknar och mörkt vackert hår. SÅ vill jag dö. Med hennes korta minne i mitt sinne.
När jag var 14 blev jag olyckligt kär. I en Walesisk servitris. Med det vackraste mörka hår du kan finna. Den perfekta kvinnan. Själv var jag redan då operfekt. Imperfekt. Nonperfekt. En lugg och två melerede ögon. Som tyckte att livet borde levas. Som alla 14-åringar. Hon gav mig pommesfrittes på en tallrik och jag föll. Så djupt föll jag. En man på puben, public bar, hade varit med i en tv-serie och ville så gärna berätta det. Jag följde kvinnans ben med blicken och visste att jag skulle söka de där nylonindränkta benen resten av livet.
När kvällen föll skrev jag i min dagbok om henne. I tältet berättade jag för min yngre kusin att jag funnit kärleken och svor henne att inte berätta något. SÅ klart var det första hon berättade på morgonen att jag var kär. Min moster smålog och frågade om servitrisen inte var lite för gammal för mig. Troligen hade hon rätt. Jag var 14 och den dyrkade säkert redan 16. Men jag kan fortfarande leta efter henne. En Walesisk drottning. Catherin Zeta Jones på en public bar. Som gav mig flottiga pommes frittes. Det heter chips där. Chips är crisps och inget är som det ska.
Men jag jagar hennes doft. Den där oerhört pirrande känslan någonstans djupt mellan mina ben när hennes hår föll över barmen. Tanken på att livet är perfekt i en pub i Wales. Där alla pratar obegripligt och alla är som de borde vara.
Kanske lever hon någonsans i världen i detta nu. Jag hoppas det.
Men hennes minne kommer säkerligen aldrig att dö i mig. Långa ben, draperade i mörkt nylon, fräknar och mörkt vackert hår. SÅ vill jag dö. Med hennes korta minne i mitt sinne.
Kommentarer
Trackback