Kärlek som spegeln för rädslan
Sällan har jag varit så här lycklig. Jovisst har det skett. När mina barn föddes. När jag tog min kanditatexamen som sjuksköterska. Då och då när jag skrivit något som faktiskt spelat någon roll. Kanske den där dagen när jag körde ut min första bil ur garaget. En Toyota Corolla, metallicblå. När Frank Sinatra sjöng "That´s life" för mig första gången. På min bröllopsdag. Men det har bara skett då och då.
Idag är en bra dag. En riktigt bra dag. Jag har fikat med min yngsta son på Tant grön här i stan. Vi gick och pratade och jag dummade mig. Som alltid. Så jag älskar mina barn. Jag tog kort och han är finnig och vacker och en smula längre än mig. Jag kommer ihåg hur han brukade släppa allt han hade för händerna när jag hämtade honom på skolan efter jobbet. Nu vill han inte kramas. Men jag vet att de dagarna kommer åter. Min äldsta son kramar mig. Om jag är nykter, inte annars. En klok man. Min dotter är ögonbedövande vacker och jag kramar henne med bävan. För att inte göra sönder något inom henne.
Nu, precis just nu, är allt perfekt. Jag har hittat tillbaka till mitt språk. Jag har underbara barn som jag tyvärr inte kan ta någon som helst styrka i att ha format själv. Det kan däremot deras mödrar. De har gjort ett bra arbete. För det mesta. En slarver som jag ska inte ha glädjen i sina barn men det har jag blivit välsignad med. Fan vet om jag inte för en microsekund tror på en gud. En liten en. En svart kvinna som ler mot mig.
Sen har jag ju henne. Eller. Jag vet inte om jag har henne. Kan man ha någon överhuvudtaget? Men jag är hennes och nu vågar jag säga det. Även om jag är livrädd för att hon ska tycka jag är för intensiv, för snabb, för mycket. Jag älskar och fan vet hur det gick till.
Den uppmärksamma läsaren säger: men du älskade ju en annan nyss? Jo. Jag vet. Men detta är något nytt. Troligen med en betydligt större chans att hålla. Hoppas jag. Jag vill vara med henne alltid. För hon låter mig sova när hon går upp på morgonen eftersom hon sett att jag varit uppe och inte kunnat sova när hon finner tidningen på köksbordet. Så hon låter mig sova, rusar in i några få sekunder när hon fått tillfälle och kysser mig vaken. Mer kan jag inte önska. Allt det vill jag ge henne tillbaka.
Så. Jag älskar. Kanske säger hon att hon bara tycker om. Så får det väl vara så då. Jag älskar och det tänker jag fortsätta med. Så länge jag kan och orkar. Så länge hon tillåter mig.
Livet är perfekt och min katt ler. Själv är jag bara så förbannat lycklig igen.
Idag är en bra dag. En riktigt bra dag. Jag har fikat med min yngsta son på Tant grön här i stan. Vi gick och pratade och jag dummade mig. Som alltid. Så jag älskar mina barn. Jag tog kort och han är finnig och vacker och en smula längre än mig. Jag kommer ihåg hur han brukade släppa allt han hade för händerna när jag hämtade honom på skolan efter jobbet. Nu vill han inte kramas. Men jag vet att de dagarna kommer åter. Min äldsta son kramar mig. Om jag är nykter, inte annars. En klok man. Min dotter är ögonbedövande vacker och jag kramar henne med bävan. För att inte göra sönder något inom henne.
Nu, precis just nu, är allt perfekt. Jag har hittat tillbaka till mitt språk. Jag har underbara barn som jag tyvärr inte kan ta någon som helst styrka i att ha format själv. Det kan däremot deras mödrar. De har gjort ett bra arbete. För det mesta. En slarver som jag ska inte ha glädjen i sina barn men det har jag blivit välsignad med. Fan vet om jag inte för en microsekund tror på en gud. En liten en. En svart kvinna som ler mot mig.
Sen har jag ju henne. Eller. Jag vet inte om jag har henne. Kan man ha någon överhuvudtaget? Men jag är hennes och nu vågar jag säga det. Även om jag är livrädd för att hon ska tycka jag är för intensiv, för snabb, för mycket. Jag älskar och fan vet hur det gick till.
Den uppmärksamma läsaren säger: men du älskade ju en annan nyss? Jo. Jag vet. Men detta är något nytt. Troligen med en betydligt större chans att hålla. Hoppas jag. Jag vill vara med henne alltid. För hon låter mig sova när hon går upp på morgonen eftersom hon sett att jag varit uppe och inte kunnat sova när hon finner tidningen på köksbordet. Så hon låter mig sova, rusar in i några få sekunder när hon fått tillfälle och kysser mig vaken. Mer kan jag inte önska. Allt det vill jag ge henne tillbaka.
Så. Jag älskar. Kanske säger hon att hon bara tycker om. Så får det väl vara så då. Jag älskar och det tänker jag fortsätta med. Så länge jag kan och orkar. Så länge hon tillåter mig.
Livet är perfekt och min katt ler. Själv är jag bara så förbannat lycklig igen.
Kommentarer
Trackback