Medan skärmen kastar ljus
Kvällen har kommit. Mörkret har sänkt sig med löften om kall vinter och svarta dagar. Fast det spelar inte så mycket roll än. Just nu så sitter jag i värme, med magen full av mat och det är inte helt otänkbart att jag till och med mår en smula bra. Fast jag vet inte riktigt. Att må bra är en ny och ovan känsla. Så jag känner in den, vänjer mig sakta. Det är nästan så att jag blir rädd för att må bra. Jag vet ju vad jag har men inte vad jag får.
Men det hela ger livet en passande inraming. Jag kom hit till motivationsenheten en varm vårdag och lämnar den en kyligare höstdag. Samma kropp, samma själ. Bara en massa andra tankar. Jag har mött så många fantastiska människor, så många känslor och är säker på att jag kommer att tänka på den här tiden med oerhörd saknad. Men precis som när man går ur skolan måste jag nu ta steget ut i verkligheten.
Hemma väntar katten och sedan är det upp till mig. Att välja hur jag ser på mig själv och verkligheten. Jag tror att jag aldrig mer kommer förfalla i letargi och samma förakt inför mig själv som jag levt i de senaste 5 åren. Jag tror detta. Jag kan ju inte veta, så jag väljer att tro på det. Mina demoner lever kvar i mig oförändrade. Men jag har äntligen fått kraften till att stävja dem. Återigen tror jag bara, men just nu känns det så.
Så på det hela stora är livet något som jag trivs med. I morgon kommer jag att somna i min egen säng och katten kryper tätt intill mig. Kanske kommer regnet slå mot mitt takfönster, kanske kommer vinden vina utanför. Kanske kommer jag att somna gott. Kanske blir sömnen en välsignelse. Jag ser redan fram mot att vakna på morgonen och vara i det som är mitt. Att mala kaffebönor till morgonkaffet, doften av en färsk tidning. Känslan av att rå sig själv. Det där är mer värt än man vågar förstå.
Men samtidigt är jag rädd för ensamheten eftersom jag vet hur den sliter sönder själen, bit för bit. Så jag får återuppsöka mina vänner, lappa och laga alla trasiga relationer. Kanske finna nya vänner. Kanske finna kärleken. Inget är omöjligt och jag kan inte se att sakers tillstånd är statiska. Varje minut, sekund, stund och vecka innebär en ny chans. Livet är gott på det sättet. Det är förlåtande. Det är bara vi människor som vägrar förlåta. Men jag har förlåtit mig själv och är oerhört tacksam för att jag fått tillfälle till det.
Det räcker gott för mig just nu.
Men det hela ger livet en passande inraming. Jag kom hit till motivationsenheten en varm vårdag och lämnar den en kyligare höstdag. Samma kropp, samma själ. Bara en massa andra tankar. Jag har mött så många fantastiska människor, så många känslor och är säker på att jag kommer att tänka på den här tiden med oerhörd saknad. Men precis som när man går ur skolan måste jag nu ta steget ut i verkligheten.
Hemma väntar katten och sedan är det upp till mig. Att välja hur jag ser på mig själv och verkligheten. Jag tror att jag aldrig mer kommer förfalla i letargi och samma förakt inför mig själv som jag levt i de senaste 5 åren. Jag tror detta. Jag kan ju inte veta, så jag väljer att tro på det. Mina demoner lever kvar i mig oförändrade. Men jag har äntligen fått kraften till att stävja dem. Återigen tror jag bara, men just nu känns det så.
Så på det hela stora är livet något som jag trivs med. I morgon kommer jag att somna i min egen säng och katten kryper tätt intill mig. Kanske kommer regnet slå mot mitt takfönster, kanske kommer vinden vina utanför. Kanske kommer jag att somna gott. Kanske blir sömnen en välsignelse. Jag ser redan fram mot att vakna på morgonen och vara i det som är mitt. Att mala kaffebönor till morgonkaffet, doften av en färsk tidning. Känslan av att rå sig själv. Det där är mer värt än man vågar förstå.
Men samtidigt är jag rädd för ensamheten eftersom jag vet hur den sliter sönder själen, bit för bit. Så jag får återuppsöka mina vänner, lappa och laga alla trasiga relationer. Kanske finna nya vänner. Kanske finna kärleken. Inget är omöjligt och jag kan inte se att sakers tillstånd är statiska. Varje minut, sekund, stund och vecka innebär en ny chans. Livet är gott på det sättet. Det är förlåtande. Det är bara vi människor som vägrar förlåta. Men jag har förlåtit mig själv och är oerhört tacksam för att jag fått tillfälle till det.
Det räcker gott för mig just nu.
Kommentarer
Postat av: Anonym
just så sa jag till dig en gång..om du minns? Det viktigaste är att förlåta sig själv, för det är den enda människa som du behöver leva med. Och för att göra det måste man lära sig att älska den man är!
Trackback