WoBWorld

Timmarna, minuterna och ögonblicken rasar förbi som i ursinne. Men jag sitter stilla och tittar på. Klockan går vare sig jag gör något åt det eller inte, så jag låter den gå. Vart den ska ta vägen, all den där tiden, har jag ingen aning om. Men jag är nöjd och mätt och bara en smula sugen på att försvinna.

Tanken har hela dagen varit att ta mig ut i världen. Av det har det blivit ett enda stort intet. Lugnet kallar på mig. I morgon skrivs jag ut härifrån. Ett nytt steg i livet. Klart jag är rädd. Så klart. Men det är ett steg som måste tas. Så jag tar det väl då. Men det är i morgon det. Nu tar jag inga steg, inte ens i fantasin.

Allt jag sett, och levt med de senaste 5 månaderna ligger bakom mig nu. Jag darrar, har ledsnat på att inte kunna gråta eller sova eller leva. Frågan är bara: håller jag? Jag vet inte. Jag vet vad jag vill, men är osäker på hur jag ska ta mig dit. Fast så är det ju alltid i livet. Som den mästare på improvisation som jag är så får jag känna mig fram. Kanske blir det en smula trevande men dock en väg frammåt.

Tomheten i mitt liv skrämmer mig. Tysta dagar och skri i natten. Leva på luft och tankar och fruktan. Men så kommer jag på. Att jag, är någon som är värd min uppmärksamhet. På riktigt. Jag är alkoholist. Men det är inte kärnan i det som är jag. Det finns så mycket mer och jag är trött på, så vansinnigt trött på, att behöva försvara mig hela tiden.

Den som bryter ett ben anses inte som lat eller svag eller feg om den säger att det gör ont. Men när själen gått sönder måste man hela tiden finna nya sätt att ducka för den offentliga stenkastning som kommer på det. Att förklara hur ont det gör går inte. Det finns inget sätt. Du måste leva med det för att förstå. Så jag begär inte att människor ska förstå mig. Men jag vill ha respekt, precis som alla andra.

Fast det är väl bara något att drömma om. Jag har redan hört alla argument för att man ska få cart blanche att förakta mig. Att jag är fel, elak, dum, fet, ful, kostar pengar och allt vad det är. Så jag förstår att det är dumt att tro att de starka ska kunna hålla sig från att trampa på mig om den får chansen.

Så. Jag väljer en annan väg. En väg där jag inte behöver bli trodd på, eller att människor ska visa lite empati. Jag är jag och inget annat. Väl värd att leva mitt liv. Precis som alla de som sitter i min situation. Alla de som inte vågar gå ut från lägenheten av fruktan för fruktan. Som inte kan äta bland andra. Som inte varit på bio på många många år. Som inte kan gå på stan. Som inte kan åka buss. Som inte kan åka på semester. Som drömmer mardrömmar i vaket tillstånd. Alla de som anses vara kverulanter och svaga.

Jag har tagit mig ur mycket av det där. Inte för att jag på något sätt har tagit mig i kragen som de starka säger att man ska. Utanför att min sjukdom sakta håller på att brinna ur. Jag reser mig för att jag nu orkar. Jag har försökt så många gånger förut men inte orkat. Nu har jag kraften så nu kan jag.

Kanske kommer allt tillbaka. Inte vet jag. Men just nu är jag och mina tankar vänner.

Inte så illa eller?