Skapelseberättelsen
Jag har en god vän. Troligen min bästa "vuxna" vän jag har. Ni vet, en sådan som kom när man redan var färdigvuxen och klar (Chrille, Sergej, ni är annorlunda vänner det vet ni). Han sade en gång "jag kommer inte att störa dig, du kommer när du är redo". Det var strax efter att han och en annan vän varit med och lämnat av mig på psyk för avgiftning, en gång för länge sedan när jag var farligt nära den där döden som jag alltid varit så rädd för. Kvar i mitt hem var en kvinna som gett allt men som fått inget tillbaka.
Min vän har levt sitt liv i alla år. Jag har hört av mig, sporadiskt. Men aldrig varit redo. Bara viljat höra en trygg skånsk röst som pratar om absolut inget. Nu vill jag söka upp honom igen för nu är jag redo. Eller, så redo jag kan vara. Men jag vågar inte. För jag vet inte. Jag kan inget lova. Kanske faller jag i morgon. Kanske föll jag redan igår.
Min kvinna. Henne jag älskar, är inte redo att lita på mig. Det ska hon inte vara. Någonsin. Min sjukdom är livet. Den går inte över förrän den dagen de gräver ner mig. Då kan alla andas ut. Innan dess tvingar jag dem att andas i min takt. Inte för att jag vill. Inte för att jag vill. Men för att så är det. Jag är gift. Farlig.
Men jag kan bara be er. Min kvinna. Min vän. Min andra vän som gett upp hoppet om mig. Min släkt. Mina barn. Min mor. Ge inte upp. Jag lever mitt bland er. Jag ber er inte fånga mig när jag faller. Men snälla, finns där när jag går på egna ben.
Så hon sade att hon älskade mig. Jag vet inte vad jag ska göra med alla de känslorna jag får av det. Ni tycker jag är ett svin som byter från en till en annan. Kanske är jag det. Men jag gör det. Denna kvinnan, min hemlighet, hon som ber om att få vara ifred från er, älskar mig. Jag vill vakna bredvid henne. Somna bredvid henne. Tjaffsa med hennes son, leka med hennes hund. Åka i hennes bil. Ge henne allt jag har och sedan kämpa för att fånga mer så att jag kan ge henne det med.
Ingen piedistal. Bara marken bredvid mig, en filt, en eld, en sång, en kyss, ett grepp runt de vackra höfterna. Vara med henne, vara i henne, vara för henne.
Men inte glömma mina vänner, inte glömma mina barn, min mor, min släkt, min musik. Inte glömma det jag vill med mitt liv. Ge av det som jag kan ge. Skriva något som äntligen spelar roll för någon. Bli en röst för någon stum.
JaGäLsKaR!. Sinatra vet. Sinatra kan. Elvis är kung, Lennon är Jesus och Sinatra är Universum. Allt detta är jag, jag är allt, min kvinna är inte min utan sin egen och jag vill vara hennes men min egen. Allt är VI. Inte OSS utan VI:
Min vän har levt sitt liv i alla år. Jag har hört av mig, sporadiskt. Men aldrig varit redo. Bara viljat höra en trygg skånsk röst som pratar om absolut inget. Nu vill jag söka upp honom igen för nu är jag redo. Eller, så redo jag kan vara. Men jag vågar inte. För jag vet inte. Jag kan inget lova. Kanske faller jag i morgon. Kanske föll jag redan igår.
Min kvinna. Henne jag älskar, är inte redo att lita på mig. Det ska hon inte vara. Någonsin. Min sjukdom är livet. Den går inte över förrän den dagen de gräver ner mig. Då kan alla andas ut. Innan dess tvingar jag dem att andas i min takt. Inte för att jag vill. Inte för att jag vill. Men för att så är det. Jag är gift. Farlig.
Men jag kan bara be er. Min kvinna. Min vän. Min andra vän som gett upp hoppet om mig. Min släkt. Mina barn. Min mor. Ge inte upp. Jag lever mitt bland er. Jag ber er inte fånga mig när jag faller. Men snälla, finns där när jag går på egna ben.
Så hon sade att hon älskade mig. Jag vet inte vad jag ska göra med alla de känslorna jag får av det. Ni tycker jag är ett svin som byter från en till en annan. Kanske är jag det. Men jag gör det. Denna kvinnan, min hemlighet, hon som ber om att få vara ifred från er, älskar mig. Jag vill vakna bredvid henne. Somna bredvid henne. Tjaffsa med hennes son, leka med hennes hund. Åka i hennes bil. Ge henne allt jag har och sedan kämpa för att fånga mer så att jag kan ge henne det med.
Ingen piedistal. Bara marken bredvid mig, en filt, en eld, en sång, en kyss, ett grepp runt de vackra höfterna. Vara med henne, vara i henne, vara för henne.
Men inte glömma mina vänner, inte glömma mina barn, min mor, min släkt, min musik. Inte glömma det jag vill med mitt liv. Ge av det som jag kan ge. Skriva något som äntligen spelar roll för någon. Bli en röst för någon stum.
JaGäLsKaR!. Sinatra vet. Sinatra kan. Elvis är kung, Lennon är Jesus och Sinatra är Universum. Allt detta är jag, jag är allt, min kvinna är inte min utan sin egen och jag vill vara hennes men min egen. Allt är VI. Inte OSS utan VI:
Kommentarer
Trackback