I tiden som inte finns
I mitt rum finns inte tiden. Visserligen så ser jag hur natt bryts till dag för att återigen återkomma. Jag kan känna hur vinden ändrar riktning när jag andas. Men inget händer, allt står gudbenådat still. Hunger driver mig att ramla ut i världen men den mättnad jag finner är tom. Så jag stannar kvar innanför fyra väggar. Där kan jag vända och vrida på livets mysterium utan att behöva leva med dem.
Men det är ju så att livet levs i det fria. Jag önskar så hårt att jag kunde tro på något utanför mig själv. Att finna ro i att någon, något, ser mig och vill mig väl. Men när jag vänder mina oseende ögon mot blå himmel ser jag inget. I mig bor inget förutom den som är jag. Obotligt ensam och en smula rädd. Jag vill så gärna tro på att livet bara är en station på vägen. Men jag finner tanken på döden outhärdlig. Vad är det för mening med att leva och sedan försvinna? Allt jag samlat ihop försvinner, går upp i stilla rök.
Så. Jag finner ingen ro. Knappt för den allra minsta sekund. Jag fördriver tiden med att prata i det oändliga, att kräva uppmärkamhet, att bli sedd. Under de åren när jag isolerade mig fanns jag inte. Jag ville ha det så på den tiden. Nu vill jag leva. Så jag gör väl det då. Hur det ska gå till har jag ingen som helst aning om. Så jag återvänder till min längtan efter en högre makt, för att allt skulle bli en lite lättare. Men jag finner bara mig själv. Går jag vilsen finns ingen att fråga, men har jag tur så har jag själv svaret inom mig.
I en tid när alla skall vara individuella finner jag ingen som är sig själv. Originalen har dött eller blivit medicinerade lugna. Den enda tröst jag hittar i den tanken är att saker och ting kommer att ändra sig. Såklart. Ingen tid är för evigt. Om 200 år är idag länge sedan. Man kommer småle åt våra fåfänga försök att fånga ett värdigt liv fullt av mening.
På tv kan man se reklam för en roll on som torkar supersnabbt. Vi lever alltså i ett samhälle där man inte ens anser sig ha tid att låta deoderanten torka. Sen undrar man varför vi är stressade? Lås i ett djur i en bur och mata den med intryck och saker som händer hela tiden och djuret blir galet. Så klart. En hund som hetsas blir farlig. Det samma borde gälla människan. Vår drift att söka krig måste komma från helvetet. Tror jag.
Nä. Jag tycker mig ha tid att se gräset växa. Att göra allt kommer jag ändå inte ha tid med. Om jag springer vill jag se ett tydligt mål att springa mot. Inte runt, runt för att man förväntas tycka att man mår bra av det. Människan är gjord för att röra sig. Men är vi gjorda för att springa till ingenstans? Bli det inte väldigt tomt att springa så fort att man inte ser blommorna växa upp?
Alla tankar trängs i mig. Jag är nära nu. Väldigt nära. Känslan börjar bli till tankar som blir till ord. Men jag är på intet sätt framme. Inte än. Troligen aldrig.
Min rygg värker, som min rygg alltid gör. En smärta jag är van vid och inte tänker på så ofta som jag borde. Jag har fullt upp med smärtan i min kringirrande ande. Den uppslukar hela mig, tar över mitt liv, har min tillvaro i gisslan. Allt jag gör färgas av det jag känner när jag är vaken. Det är som att ständigt vänta sig att bli kastad in under isen.
Tankar måste brytas då och då. Så jag gör det nu.
Kaffe.
Men det är ju så att livet levs i det fria. Jag önskar så hårt att jag kunde tro på något utanför mig själv. Att finna ro i att någon, något, ser mig och vill mig väl. Men när jag vänder mina oseende ögon mot blå himmel ser jag inget. I mig bor inget förutom den som är jag. Obotligt ensam och en smula rädd. Jag vill så gärna tro på att livet bara är en station på vägen. Men jag finner tanken på döden outhärdlig. Vad är det för mening med att leva och sedan försvinna? Allt jag samlat ihop försvinner, går upp i stilla rök.
Så. Jag finner ingen ro. Knappt för den allra minsta sekund. Jag fördriver tiden med att prata i det oändliga, att kräva uppmärkamhet, att bli sedd. Under de åren när jag isolerade mig fanns jag inte. Jag ville ha det så på den tiden. Nu vill jag leva. Så jag gör väl det då. Hur det ska gå till har jag ingen som helst aning om. Så jag återvänder till min längtan efter en högre makt, för att allt skulle bli en lite lättare. Men jag finner bara mig själv. Går jag vilsen finns ingen att fråga, men har jag tur så har jag själv svaret inom mig.
I en tid när alla skall vara individuella finner jag ingen som är sig själv. Originalen har dött eller blivit medicinerade lugna. Den enda tröst jag hittar i den tanken är att saker och ting kommer att ändra sig. Såklart. Ingen tid är för evigt. Om 200 år är idag länge sedan. Man kommer småle åt våra fåfänga försök att fånga ett värdigt liv fullt av mening.
På tv kan man se reklam för en roll on som torkar supersnabbt. Vi lever alltså i ett samhälle där man inte ens anser sig ha tid att låta deoderanten torka. Sen undrar man varför vi är stressade? Lås i ett djur i en bur och mata den med intryck och saker som händer hela tiden och djuret blir galet. Så klart. En hund som hetsas blir farlig. Det samma borde gälla människan. Vår drift att söka krig måste komma från helvetet. Tror jag.
Nä. Jag tycker mig ha tid att se gräset växa. Att göra allt kommer jag ändå inte ha tid med. Om jag springer vill jag se ett tydligt mål att springa mot. Inte runt, runt för att man förväntas tycka att man mår bra av det. Människan är gjord för att röra sig. Men är vi gjorda för att springa till ingenstans? Bli det inte väldigt tomt att springa så fort att man inte ser blommorna växa upp?
Alla tankar trängs i mig. Jag är nära nu. Väldigt nära. Känslan börjar bli till tankar som blir till ord. Men jag är på intet sätt framme. Inte än. Troligen aldrig.
Min rygg värker, som min rygg alltid gör. En smärta jag är van vid och inte tänker på så ofta som jag borde. Jag har fullt upp med smärtan i min kringirrande ande. Den uppslukar hela mig, tar över mitt liv, har min tillvaro i gisslan. Allt jag gör färgas av det jag känner när jag är vaken. Det är som att ständigt vänta sig att bli kastad in under isen.
Tankar måste brytas då och då. Så jag gör det nu.
Kaffe.
Kommentarer
Trackback