WoBWorld

Jag har blivit gubbe. En bitter gubbe till råga på allt. En bitter gubbe med ringar på fingrarna för att jag bara vägrar förstå att jag är gubbe. Fast det klart att jag vet att jag är gubbe. Därav bitterheten.

Dagens ungdom är inte som på min tid. Fan, de kan ju inte ens ta på sig ett par byxor på rätt sätt. Underkläder har blivit allt för väl synliga och alla dessa unga män går omkring som om de just har lagt av en brakare som blev bra mycket blötare än de trodde.

Dessutom är många, inte på långa vägar alla, men många, jättearga. Hela tiden. Fast de vet inte på vad. Det där kan jag visserligen känna igen mig på. Men inte kastar jag en massa sten på poliser eller brandmän eller ambulanser. Oftast vill de ha ett "ungdomens hus" eftersom det "inte finns något att göra". Tror de att alla vuxna sitter i ett "de vuxnas hus" och har en massa roliga saker för sig hela tiden? Inte vet jag. Men de lär väl komma på att saker blir vad man gör dem till. Fan, gå på bio eller nått vetja. Titta på tv. Läs en bok. Engagera er i nått som är viktigt. Lite som man får göra när man är vuxen och uttråkad och kanske känner att man skulle vilja kasta en sten eller tolv.

Skriv en helt meningslös och deprimerande blogg.

Fast jag var säkert lika obstinat och oengagerad och småkorkad när jag var 17. För tusan, jag är det ju fortfarande. Men jag låter ambulanserna komma fram när någon blöder.

Nä. Att bli gubbe och utråkad och veta att man själv får hitta på något att fylla sin tid med är inte så jäkla fel. Alls. Dessutom så kan jag ta på mig byxorna utan att misslyckas på halva vägen.