WoBWorld

Jag lyssnar till Beatles. Jo, det har hänt någon gång innan. Allt hände innan. Yellow submarin-skivan. Ärligt talat. Vilken jävla skit. Så jäkla fel. Så totalt kass. Men även giganter måste få göra fel. Sen finns ju Hey bulldog med. Det förlåter allt. Som vanligt måste Lennon rädda allt. Resten är så embarmligt dåligt att man skäms å deras vägnar. Ett bevis på att LSD inte gör någon som helst nytta. Hua. Fast All you need is love är med. Ännu en räddning av Lennon.

Så jag byter till Brittan. Spears ni vet. Hon sjunger, om man kan kalla det så, om Cirkus. Jag avskyr cirkus. Så jävla tråkigt. Folk som skuttar omkring och clowner som ska vara roliga. Clowner är så jävla tråkiga. En röd näsa är inget jag skrattar åt. Brittan skrattar jag inte heller åt. Drömmer om henne kanske. Men inte skrattar jag. Wominizer. Kul

Så natten kommer. Mitt hjärta klappar så hårt. Brist på det röda. Men allt måste ha ett slut. Så jag får väl försöka leva mitt liv på det sätt som det är tänkt på. Hey bulldog liksom. Att vara rädd för att vara en smula lycklig. Ljuset i mitt liv är mörkt. Smakar gott och doftar ännu bättre. Cigg brinner ut och det är dags att rulla en ny. Eller att sova. Troligen sova. Allt är vackert när man blundar. Till och med jag. Fast då får man blunda hårt.

Strax sover jag. Hoppas jag.