WoBWorld

Det är ta mig faen underbart att leva med en katt och en hund. Just min katt och min hund. För när jag börjar sjunka och fäktar vilt för att hålla mig flytande och tillkalla mig hjälp så stryker sig katten mot benen, hunden ställer sig i hallen och lockar ut mig i världen. Till värme och sol, till fjolårsgräset och doften av skog och asfalt som blandar sig i ett litet samhälle som det jag bor i.

När jag går där med Kita, hunden, så löser sig för några minuter eller timmar alla problem. De synes mig transparanta och nästan inte verkliga. Även om de så klart är det. Men just då, är röster och dofter och färger och ljus och värme sprider sig tillsammans med det matta ljudet av hundtassar mot marken så är jag total fri. Från mina egna begär och mitt missbruk och mina svarta känslor och tankar. Fri från andras fördömande och fri från andras hat och det förakt de säger sig ha för mig för att jag föraktar.

Värmen sprider sig i själen och löser upp spända muskler och huvudvärk. Hunden nosar runt i den nya värld som snöns befrielse visat och jag bara finns en stund. Precis då, idag när vi var ute sista gången, så kunde jag nästan känna hur det kändes när sonen gick bredvid mig igår. Våra röster spelar i mitt huvud och jag känner hans skratt i hjärtat. Men precis när tårarna som kommer från saknades kammare försöker slå sig lösa så kommer jag på att jag inte behöver sakna alls. Bara minnas och då lever det ju i mig. Kanske i honom med, fast jag tvivlar, för man har så mycket att göra när man är ung, annat som pockar på. Det är ju så det måste vara.

Nu ska jag brygga lite nymalet kaffe, slå mig ned för att röka och minnas och hoppas att någon gång, långt in i framtiden, så är jag kvar i världen och kan samla på mig nya underbara minnen.