WoBWorld

Det ligger en doft av blått i min hem. Som om jag och allt som är mitt inte orkar resa oss upp ur den liggande ställningen och gå vidare bland alla färger som finns. Det enda som låter är Morrissey som sjunger vackra ord till dansande toner. Förutom det så är det tyst som inuti en grav. Svart jord på kistan och blå tankar.

När jag orkar, vågar väga mina tankar så finner jag dem lätta och enkla. Allt för enkla. Närmast patetiska. Som att tänka luft. Det är nog därifrån känslan som bor i mig kommer ifrån. Tanke, känsla, handling. Det enda som återstår är handlingen. Men av det bliver det intet. Alls.

Vädret, detta oändliga samtalsämne är vårigt vädrigt. Vådligt vårigt. Inte så värdigt. April i sin fulla prakt. Hade vädret varit en person hade det låst in och man hade gömt nyckeln. Det är för nyckfullt för att passa in i ett modernt samhälle. Det kvider och vrider sig och kan för allt i världen bestämma sig om det ska ge oss snö eller sol. Inga kläder är passande klädsel en dag som den här. Vad man än tar på sig blir det oundvikligt fel. För varmt, för kallt, för mycket eller för lite. I samma sekund som solen torkat upp det förra regnet ur håret så faller snö. Brist på ordning, brist på disciplin. Lite som mig. Jag är väder. Född i april och lika obeslutsam.

Återigen så väcks mina tankar om en promenad. Bara gå och gå och gå och gå och gå och gå och gå och......

Men jag kan inte bestämma mig.