WoBWorld

Skillnaden mellan personlig och privat. Det finns nog rätt många som tycker jag gått över den för länge sedan. Sant säger jag då. Men det har varit ett medvetet val. Även fast, jag återkommer gärna till det, det finns en kärna av saker som är jag och jag aldrig kommer berätta. Inte för någon. Alls. Saker som jag håller för mig själv för att hålla ihop och kunna vara just mig. Hemligheter som jag behåller. Sen finns det andra saker som jag inte lägger ut här med. Saker som bara de som är nära mig får veta.

Men som sagt. Jag har valt att dela med mig av det privata. För jag tror det kan göra nytta. För jag tror i min inbillskhet att andra kan känna igen sig och förstå att saker kan hända vem som helst.

Ingen tänker att "fan, jag ska bli alkis, skuldsatt, frånskild, leva ensam och vara sjuk i själen". INGEN tänker så. Problemet är just att så många inte förstår att det kan hända nästan vem som helst. Inte vem som helst. Men nästan. En del är starka och tar livet utan problem. En del får det svårt ibland och en del av oss klarar helt enkelt inte så mycket.

Själv så körde jag mig själv på övervarv i så många år bara för att jag inte kunde säga nej. Jag skulle fixa allt. Hela tiden. Vägrade ta emot hjälp och vägrade fråga efter den. Allt beroende på dåligt självförtroende. Jag ville visa att jag kunde eftersom jag trodde att alla var av åsikten att jag inte gjorde det. Bevisa att jag kan. Det slutade med att jag inte kunde något alls.

Jag går fortfarande på övervarv. Men inte lika ofta som förut och nu kan jag till viss del styra det hela lite. Mycket lite än så länge men, tiden går och jag med den. En dag så.

Så jag skriver det mesta här. Försöker att inte lämna ut andra människor men lämnar ut mig själv så mycket jag vill. Just för att kanske någon vaknar ur mardrömmen om att vara ensam om problemen eller att någon annan vaknar om drömmen om att alla som faller är lata och fula och dumma och fel.

På nätet läser jag om huruvuda människor som är sjukskrivna mår dåligt eller inte. Varför ska vi ens behöva ställa upp staplar och diagram över det? Svaret finns i kommentarena. En del är ju för tusan totalt snurriga.

Låt mig än en gång berätta en sanning som är en sanning. Man mår inte dåligt för att man är sjukskriven, man är sjuksriven för att man mår dåligt. Det är precis DET statistiken berättar. Att gå till arbetsförmedlingen botar inte en depression. Att gå dit botar ingen ångest. Att gå dit botar inte cancer. Man mår dåligt för att man är sjuk och därför är man sjukskriven. Men nu för tiden vänder man på resonemanget.

Man mår dåligt för att man är sjukskriven och därför är boten ett arbete, som dessutom inte finns. Hur tänker man då? Tänker man alls?

Folket, denna gråa massa, knorrar över de nya sjukskrivningsreglerna. Men den grå massan glömmer bort att de var de som röstade fram Alliansen, de glömmer att det var just detta som Alliansen lovade göra. De kverulanta och inbillningssjuka skulle tvingas till arbete.

Sen drar man fram de ömmande fallen. Varje gång så drar man fall sjukdomen cancer. Aldrig depression eller ångest eller något annat psykiskt. För psyket är bara något som man tror man har, ingen riktigt sjukdom. Som jag då. Jag är i mångas ögon inte RIKTIGT sjuk. Bara en kverulant som är lat. För jag har ju inte cancer. Nu.


För kanske någon kan se bakom de dödliga sjukdomarna och förstå att man kan lida lika mycket av dödsångest fast man faktiskt inte blöder.