Längtan efter New York city
Det spelas musik i mitt hem. Som nästan alltid. Utan den skulle jag nog fan bli knäpp på allvar. Konsten över allt. Själv så kan jag inte spela något instrument, inte sjunga. Men jag både spelar gitarr och sjunger ändå, när allt blir för svart och vitt och märkligt. Man är bra på olika saker och jag är en jävel på att lyssna på musik. Det gör jag bättre än något. Sen kan jag läsa med. Och titta länge och väl på ett konstverk, eller så kan jag vara väldigt bra på att sitta på en stubbe i skogen och bara njuta av naturens underverk.
Däremot kan jag inte skapa något. Alls. Förutom långa haranger av ord. Det kan jag faktiskt. Det gör jag bra, på mitt sätt. Det finns oändliga mängder med saker jag inte kan. Men uttrycka mig genom ord kan jag. Faktiskt. Jag slår mig vänligt själv på ryggen när det gäller det där.
Men nog vore det vackert att kunna göra musik, eller en målning. Eller kunna spela fotboll så där snyggt att andra ryser av välbehag. Att kunna leva med någon som inte är ett annat djur än människa. Att kunna leva. Punkt. Men det kan jag inte. Till det duger min person icke.
Jag skulle vilja vara ett geni. Men det gör sig inte. Vissa saker kan man bara inte bli. Även fast man så gärna vill. Men jag reder hjälpligt ut att vara mig. Bättre än någon annan i alla fall. Precis som att du är bättre på att vara dig än någon annan levande eller död varelse. Åren har lärt mig det där. En del säger att man kan bli vad man vill men det är ju såklart en lögn. Men man kan bli det man kan. En del är rackare på att springa jättefort och det spelar ingen som helst roll att andra tränar och ligger i, de kan likt förbannat inte springa fortare.
Att hitta sin grej. Det är fan inte lätt att göra när man blandar ihop sina önskningar med det som är möjligt.
Så i mina högtalare sjunger män och kvinnor och instrument. Själv så låter min mun. Det låter inte bra men det låter ofta.
Men mitt i allt det där så vill hunden gå ut och jag gör nog bäst i att följa med henne ut i regnet och Valborgsvärmen.
Däremot kan jag inte skapa något. Alls. Förutom långa haranger av ord. Det kan jag faktiskt. Det gör jag bra, på mitt sätt. Det finns oändliga mängder med saker jag inte kan. Men uttrycka mig genom ord kan jag. Faktiskt. Jag slår mig vänligt själv på ryggen när det gäller det där.
Men nog vore det vackert att kunna göra musik, eller en målning. Eller kunna spela fotboll så där snyggt att andra ryser av välbehag. Att kunna leva med någon som inte är ett annat djur än människa. Att kunna leva. Punkt. Men det kan jag inte. Till det duger min person icke.
Jag skulle vilja vara ett geni. Men det gör sig inte. Vissa saker kan man bara inte bli. Även fast man så gärna vill. Men jag reder hjälpligt ut att vara mig. Bättre än någon annan i alla fall. Precis som att du är bättre på att vara dig än någon annan levande eller död varelse. Åren har lärt mig det där. En del säger att man kan bli vad man vill men det är ju såklart en lögn. Men man kan bli det man kan. En del är rackare på att springa jättefort och det spelar ingen som helst roll att andra tränar och ligger i, de kan likt förbannat inte springa fortare.
Att hitta sin grej. Det är fan inte lätt att göra när man blandar ihop sina önskningar med det som är möjligt.
Så i mina högtalare sjunger män och kvinnor och instrument. Själv så låter min mun. Det låter inte bra men det låter ofta.
Men mitt i allt det där så vill hunden gå ut och jag gör nog bäst i att följa med henne ut i regnet och Valborgsvärmen.
Kommentarer
Trackback