WoBWorld

Jag väntar på att ta mig ut. Väntar för att det är så underbart att vänta på något gott. Öppnar mina fönster och vädrar ut gårdagens triumfer och nederlag, så att det ska finnas plats för den dag som är idag. Förakt finns inte inom mig just nu. Bara oändlig kärlek till livet och allt det som är mig förunnat. Allt det som gör min dag till något jag kan leva med, leva för.

Jag har sovit på min nya soffa i natt. Somnade utmattad, efter att jag bara skulle vila lite. Lägga mig ner. Natten var förunderligt vacker inom mig. Jag vaknade av att katten krävde min uppmärksamhet. Krävde mat och kärlek och omtanke och min vakna tid. Såsom katter plägar göra. Jag sov genom mörkret och stjärnorna. Jag sov genom hat och ondska och farliga ting. När jag vaknade fanns bara mitt hem och mina djur och längtan efter ett bra liv. Som att vakna i himlen, i paradiset. För det är väl så att himlen bor i oss? Paradiset är inget som kommer när vi dör, det är här och nu, för oss som inte lever i krig och hat. För oss som betalar skatt och avskyr det men som varje morgon slipper vakna till ljudet av bomber, gevärsknatter och känslan av att vara jagad.

Så jag väntar och njuter av att veta att jag är fri att gå ut precis när jag vill. I varje sekund är det bara jag själv som bestämmer mig för att vara inomhus än en gång, än en sekund. Det är mitt val. Mina beslut som håller mig kvar här inuti din skalle.

Idag ska jag spela gitarr har jag bestämt. Högt och lågt, med volym och utan. Klottra strängarna fulla med toner. Skrika genom tonerna, spela fel. Bara för att jag kan. För att jag vill höra disharmonier.