WoBWorld

Varje dag, varje morgon, eller om det är kväll, när man vaknar vill man kunna leva med sig själv. De där dagarna kommer oftare och oftare. Men allt för sällan. Mina val är bara mina men fan vad jag väljer fel. Du vet, när man tittar sig i spegeln vill man se annat än ojämn hy och glåmiga ögon. Det finns en lust att möta sin spegelbild med annat än förakt. En glimt, någonstans. En gnista. Något som gör att man kan finna ro i att allt det där andra man ser bara är utanpåverk.

Men som elak människa är det svårt det där. Som elak människa är det så svårt att det nästan är totalt omöjligt. Förunderligt svårt. Så vidrigt svårt att man inte ens orkar veta vart allt kommer ifrån. Men sluta lyssna, jag mår bra. Jag vill så gärna vara den snälla, sälla, glada människa jag vet bor i mig. Men det slutar alltid med krossat glas och krossat humör och krossad glädje och krossad självkänsla och hårda kantiga ord.

Jag bad, nästan på de knän jag stod på, att låt mig inte göra något vi kommer ångra. Men återigen. Mina val, mina beslut. Man kan älska varandra och ändå sluta med att blanda tårar och skrik. Dörrar som slängs igen och trappor som stegas nedför. Regnvåta gator och fjolårslöv och doften av en gummifabrik som är nedlagd för 20 år sedan men ständigt, fortfarande, stinker av kimrök och gummi och svetten från alla de som är döda nu.

Så alla bilder vi bär med oss är kanske falska? Eller så är de bara det vi vill se, så gärna. Så hellre än att se något annat, kanske sanningen?