WoBWorld

Hur jag än gör, hur jag än vaknar i morgon. Hur jag än sovit och hur jag än kastat mina kuddar och täcket över rummet kommer jag veta att jag ändå kan vara något jag faktiskt är. För varje sekund närmar jag mig den som jag hela tiden drömt om. Idolen som hela tiden har bott i mig. Honom som jag kan slå mig ner med och ta en kopp kaffe med, honom som kan se sig själv i mina ögon och veta att han och jag är mig.

Ignorans är aldrig ett gott tecken. Men att ignorera sig själv är en katastrof. Att dela upp sig själv i önsvärd och icke sådan. Så fånigt. Så när man går på den där bussen i den djupaste söder och året är 1952 och huden är vit men själen svart, vart fan ska man sätta sig då? Längst fram eller längst bak? Splittra sig själv och hoppas att ingen märker att man blöder?

Nä, det får vara slut på det där nu. Eller om inte nu så sen. Are.