Spridda funderingar kring allt och inget

Det blir inget av allt och allt av inget. Samma samma samma samma samma samma samma. Kvar, på plats, som om jag vore en hund som ivrigt väntar på att bli kallad på. Kvar på plats som jag inte vet om jag själv valt men det har jag nog helt klart gjort. Framför skärmen och inuti musiken. Långt inne i den. Bland toner och ord och allt det vackra som det som låter kan ge oss alla alls.

Den breddgrad jag lever i valde jag inte genom att födas här men genom att stanna. Det finns så många som stannar för att de inte vågar annat, sådana som mig. Men en del verkar förväxla sin brist på val med sin brist på motivation och det faktum att de sitter där de sitter med att de skulle göra det för att det betyder att man är överlägsen de som tagit sig hit genom sina egna val. Så vi gapar och skriker på de som kommer, dömer ut dem som varandes lata och tärande fast det är vi som är lata. Vi som sitter kvar men avskyr det som vi sitter i.

Folket, denna automatiska pöbel, trycker på knappen som betyder att de absolut inte vill ha en moské i sin stad. För att.... nä, det vet de inte alltid. Men de vill inte ha den där. Jag bara väntar på samma grupp mänskor ska trycka på en knapp som betyder att de inte vill ha en synagoga i sin stad. Arab som arab liksom. Invasionsberedd religion som annan likadan. Sade folket som stammar från korstågen.

Vad alla de där är rädda för vet jag banne mig inte. Ja frågar dem men får aldrig något svar. Någon kan svara att de inte vill höra gapandet från minareter men vad är en kyrkklockas eviga dogande om inte något som kan beskrivas som en klockas gap? Nä jag vet inte. Alls.

Själv är jag en alkoholiserad person som dessutom lider av psykisk ohälsa, en man med ett ben i den svenska myllan genom min far och det andra i den ryska genom min mor. Det är inte många saker att plocka några poäng på. För när folket, pöbeln, tänker på en alkoholist så tänker de på sin egna fredagsgrogg och den ro och glädje den skänker och tror att alkisen lever i en ständig fredagskväll. Utan att inse att det inte handlar om ett enda långt party utan om små små stunder man kan få samma ro som fredagsdrinkaren upplever en vanlig tisdag på jobbet.

Men det finns så många som tror att det är så. Att man dricker sig till sömns och vaknar i kramper och pulsrusningar och oändligt självhat medan man kräks och kräks och kräks för att de är så jävla kul. Fuck you liksom. Hade det varit så så hade det inte funnits några problem med droger som alkohol, nikotin, benzo, koffein eller överväldigande träning som gått överstyr. Inga ätproblem eller några heroinister, ingen som sitter på parkbänkar och sover i parkeringshus.

Men återigen, vi jämför oss alla med varandra. Själv så raljerar jag kring de präktiga som tjänar pengar och lever i villa och kör Volvo för att det är lättast för mig, det gör mindre ont att sakna det där när jag tänker att jag inte behöver det. Andra tror sig veta att mitt liv idet som kallas utanförskap är underbart. De kallar mig svin för att de på allvar inbillar sig att jag lämnade mitt arbete som relativt välbetald sjuksköterska för att gå hemma och inte våga öppna posten eller svara i telefon för att kroppen tjuter högt bara av tanken på att någon vill mig något.

Jo, jag har kvar min tjänst, jag har kvar min legitimation och jag kan gå tillbaka till jobbet i morgon om jag kunde. Men just nu, än så länge kan jag inte.

Men någon dag ska jag gå tillbaka bara för att visa att jag kan. Men sen ska jag allt göra något annat.

Man kan inte döda den som lever i limbo.

Kommentarer
Postat av: Junie

Jag bor alldeles bredvid en moské. den stör inte alls, inte på minsta vis. Jag tycker den är ganska fin. Klart den drar till sig muslimer till staden dock, om man nu inte skulle gilla sådana av någon anledning.


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback