WoBWorld

Näe. Jag kan inte släppa det. Alls. givetvis finns det en historia bakom allt jag svamlar om i de senaste inläggen, men den är en av alla de där sådana där saker som inte har på bloggen att göra. En privat sak som berör andra än mig. Men det finns ändå tankar som jag känner att jag vill skriva ned.

En känsla är den som faktiskt bor i mig nu för tiden. Att jag inte alls behöver tiga still för att det kanske retar andra. Om nu en del anser att jag ser på mig själv som en gud som ser ner på alla andra människor så får de väl tycka det då. Jag har ingen som helst lust att knipa käft om saker bara för att andra inte håller med mig, för att andra lever sina liv i ständigt konsensus och hela tiden måste citera vad andra säger för att sätta tyngd i sina egna ord.

Om så ingen i hela världen håller med mig i vad jag anser om vissa saker så är det inget som ändrar på mina åsikter. Förutom om man då kan få mig att ändra på mina tankar genom att resonera sig fram till annat. Men att säga att jag har fel bara för att andra också tycker det betyder ju precis ingenting. Alls faktiskt.

Det märks nog att jag inte kan få de saker som sagts om mig ur huvudet. Vissa saker var säkert sanna. Helt klart sanna eftersom någon tycker så. Men det mesta kändes förbannat orättvist eftersom människan inte känner mig alls. Inte längre. Det var så många år sedan vi pratade mer än tre ord till varandra. Ändå så döms jag på den bild som personen har av personen som är jag var då, inte för den jag är nu.

Personen (fan vad det låter opersonligt men det måste få vara så nu) läser gudskelov inte min blogg. För hade den gjort det hade det fan i mig känts som att bli mentalt våldtagen på något sätt. Vissa saker vill man ha för sig själv för en del andra. Även om jag vräker på som den allra värsta ordhora för hela världen så finns det en del människor jag verkligen inte vill ha här i min WoBWorld.

Men hela saken har gjort mig total förvirrad. Inte helt ovanligt när det gäller mig visserligen, men den här gången på ett väldigt obehagligt hudnära sätt. Det dåliga samvete jag hade för saker jag gjort för länge sedan ersätts med en känsla av att aldrig få komma ur det fängelse jag satte mig själv i då.

För ibland spelar det nog ingen som helst roll vad jag gör eller inte gör. För vissa är jag oåterkalleligt ett svin och jag får nog leva med att det är så. Det vore lätt att tänka att, för det har jag redan gjort, att "fan, då kan jag ju lika gärna skita i allt då. Det spelar ju ingen roll hur jag än försöker göra mig själv bättre". Men jag tänker int egå i den lätta fällan. Att låta vissa människor få rätt i det som de tror om mig.

Men det måste väl vara sådär som någon som muckar från ett fängelse från ett avskyvärt brott känner sig. Att stöta huvudet i väggar vart man än går. At finna sig själv längta tillbaka till livet innanför murarna. Men mina brott är bakom mig och fan ta mig, jag har sonat.

Det blir inget av med att gräva ner sig i världen igen. Det här är den plats jag kan släppa mycket fritt, när det inte räcker har jag min alldeles egna hemliga blogg, den som ingen alls får läsa. Ingen alls. Där kan jag hata och raljera och vara så arg som jag egentligen är. För när allt väl är ute så är det borta och jag kan återgå till det som jag upptäckt att man mår bäst av. Att leva vidare, att inte fastna i sig själv eller i andras tro och förväntningar på sig.

Så, stridsropet är framåt. Aldrig mer bakåt eller neråt.