Innanför skalet ruttnar allt sakta
Jag får inget gjort. Vankar av och ann i lägenheten och fundera på att jag borde städa, gud vad jag borde städa, att jag är hungrig och finner kyl, frys och skafferi tomt. Spankulerar fram och tillbaka, tittar till katten som som sover i "sin" fåtölj, hunden som sover bakom sängen, tittar ut genom fönstret och finner världen avståndstagande. Lurar lite på att spela lite gitarr men orkar inte. Lyssnar på musik och försöker desperat synka mobilen med datorn.
En dag bland alla andra. En dag mitt i livet, 25 dagar innan min 40-års dag och jag kan inte bestämma mig för om det känns väldigt mycket vuxet eller bara är ännu en födelsedag i raden. För jag har liksom samma känsla i mig inför siffran som jag hade när jag var 19 år. Att det är förfärligt gammalt att vara 40. Men ändå känner jag mig inte som förfärligt gammal. Lite konstig kanske men inte gammal. Inte alls. Inte ens vuxen.
Runt omkring mig ser jag vänner och bekanta och folk jag gick i skolan med som inte längre bygger karriärer eller familjer eller liv utan är mitt inne i allt det där. Så vad ska jag då göra med mitt liv? Planlös, familjelös och sorglös. Jo, jag har mina barn. Det har man alltid. Men de är stora nu. De behöver inte längre tröstas, inte av mig i alla fall. Mitt jobb är något jag ser på avstånd. Som något på ett vykort.
Fast jag känner hur jag stelnat. I tanke och kropp. Det gör ont lite här och var, jag söker inte nya upplevelser på samma sätt längre. När jag drar igång Spottan så hamnar jag sällsamt ofta på det jag redan känner till. Det är inget jag planerat eller ens vill. Det bara blir så. När jag söker litteratur så drar jag mig åt de gamla välkända författarna. Inte som när jag var yngre och läste en bok bara för att det var just en bok. Kanske är det sorgligt, jag vet inte. Det känns å andra sidan rätt så avslappnat. Som ett varmt bad, det där att lägga ner sig i gamla välkända saker som är förknippade med så många minnen.
Jag undrar hur det är att vara 80 år? Är det den här processen som sakta fortgår och som gör att man en dag känner att man är färdig med livet. Det där jag sett så många gånger i mitt yrke. Hur människor förnöjsamt lägger sig ner och bara slutar leva. Inte för att de måste men för att de vill. För att de till och med ibland är nyfikna på vad som kommer ske när de sluter ögonen för den allra sista gången.
Näe. Det lät väl en smula dystert detta märker jag. Men jag menar inte att jag är där. Inte alls. Men ändå. Jag hoppas att jag slutar mitt liv i lugn och ro som en gammal man som är redo att ta nästa steg och inte som en människa som är så rädd så rädd. Jag har varit rädd tillräckligt mycket som det är tycker jag.
En dag bland alla andra. En dag mitt i livet, 25 dagar innan min 40-års dag och jag kan inte bestämma mig för om det känns väldigt mycket vuxet eller bara är ännu en födelsedag i raden. För jag har liksom samma känsla i mig inför siffran som jag hade när jag var 19 år. Att det är förfärligt gammalt att vara 40. Men ändå känner jag mig inte som förfärligt gammal. Lite konstig kanske men inte gammal. Inte alls. Inte ens vuxen.
Runt omkring mig ser jag vänner och bekanta och folk jag gick i skolan med som inte längre bygger karriärer eller familjer eller liv utan är mitt inne i allt det där. Så vad ska jag då göra med mitt liv? Planlös, familjelös och sorglös. Jo, jag har mina barn. Det har man alltid. Men de är stora nu. De behöver inte längre tröstas, inte av mig i alla fall. Mitt jobb är något jag ser på avstånd. Som något på ett vykort.
Fast jag känner hur jag stelnat. I tanke och kropp. Det gör ont lite här och var, jag söker inte nya upplevelser på samma sätt längre. När jag drar igång Spottan så hamnar jag sällsamt ofta på det jag redan känner till. Det är inget jag planerat eller ens vill. Det bara blir så. När jag söker litteratur så drar jag mig åt de gamla välkända författarna. Inte som när jag var yngre och läste en bok bara för att det var just en bok. Kanske är det sorgligt, jag vet inte. Det känns å andra sidan rätt så avslappnat. Som ett varmt bad, det där att lägga ner sig i gamla välkända saker som är förknippade med så många minnen.
Jag undrar hur det är att vara 80 år? Är det den här processen som sakta fortgår och som gör att man en dag känner att man är färdig med livet. Det där jag sett så många gånger i mitt yrke. Hur människor förnöjsamt lägger sig ner och bara slutar leva. Inte för att de måste men för att de vill. För att de till och med ibland är nyfikna på vad som kommer ske när de sluter ögonen för den allra sista gången.
Näe. Det lät väl en smula dystert detta märker jag. Men jag menar inte att jag är där. Inte alls. Men ändå. Jag hoppas att jag slutar mitt liv i lugn och ro som en gammal man som är redo att ta nästa steg och inte som en människa som är så rädd så rädd. Jag har varit rädd tillräckligt mycket som det är tycker jag.
Kommentarer
Trackback