WoBWorld

Tick tack. Tiden rinner på. Livet försviner för varje sekund men det berör mig inte. Eller är det så att det inte berör mig? Som att vistas i den allra bästa av världar. Inuti, innanför jordskorpan. Långt nere där allt är vackrare än vackert.

Vi var ute och gick, jag och Kita. Över gruset som ligger om en matta på asfalten. Som vanligt så fungerade mina tankar som om de ville berätta något. De pockade på, ville berätta. Ville visa. Men jag sjunger inga visor. Jag bara trallar med.

Givetvis kom jag på en sådan där genial sak som jag vill hem och dela med mig av. Men eftersom blocket låg på köksbordet så glömde jag den när jag kom hem. Men då var den väl inte så genial då.

Vi stannade lite här och var. För att Kita ville lukta sig till vem som gått där före oss. Jag själv tänkte på hur min yngsta son fick mig att äntligen hänga upp skohornet på väggen i hallen. Någon som tagit mig två år. Två år när hammare och spik legat i ett skåp i köket men jag inte fått den berömda tummen ur. Jag tänkte på hur han rotade igenom mina saker, för att jag ville det, hur vi stod i källaren och äntligen började sortera mina passerade ting. Någon jag dragit mig för. Varför vet jag inte men den där snart 14 åriga mannen fick mig att vilja få ordning på allt utanpåverk.

Jag ber om den allra ödmjukaste ursäkt om jag låter dyster eller sorglig. För det är jag inte. Sprudlande glad och väldigt tillfreds. Men det är som att allt skalas av när jag sätter mig ned och skriver. Allt det där maniska som präglar mig. Alla svårigheter att tysta mina impulser. Kvar finns bara kärnan i det som jag känner. Tänker. Då finns det alltid något lite glåmigt kvar. När man släcker de levande ljusen slutar ögon att glittra och man ser bara själen på den man älskar.

Rena själar tror jag inte på. Däremot finns det en väldig massa vackra själar. Men det är en helt annan sak, för mig, inom mig. På något sätt, eller förresten, på alla sätt, tror jag att man måste förlora allt för att vinna världen. Jag är nästan säker på att jag har läst det där någonstans, men jag läser så mycket så jag vet inte vart. Eller om det var en text. Men nog känns det just som någon som passar in i min grundfilosofi.

De allra helaste människorna, de allra heligaste, är de som tappade huvudet någonstans för länge sedan och vant sig att leva med bara hjärtat som vägvisare.

Att möta min gamla klasskompis, han som var så udda att han var märklig men så snäll att ingen störde honom var underbart. Då, för länge sedan, på den där vidriga skolan jag gick på, då när jag gjorde mig omöjlig på grund av den där inneboende längtan jag har att aldrig bli accepterad, då när jag fick stryk och glåpord varje timma, var han en av väldigt få som försvarade mig. Några gånger när jag var så nere av skräck och trots så var det han och någon till som röt till. Han fick de där vidriga människorna att lämna mig ifred. Han bjöd på en cigarett och lite allämnt skitsnack. Sådana människor är satan så ovanliga. Allt för ovanliga.

Jag fyller snart, väldigt snart 40. Min vanliga reaktion för det där är att rygga bakåt. Inte vilja göra något åt det. Eftersom jag är så rädd för att ingen ska bry sig.

Jag har aldrig i hela mitt liv haft något födelsedagskalas. Inte som liten, inte som större, inte som vuxen och inte som söndrig. Inte för att jag är anspråkslös utan för den bottenlösa skräcken i att bjuda in människor och sedan sitta ensam med tre smörgåstårtor och 20 liter nybryggt kaffe.

Jag vet än inte hur min 40-årsdag blir. Men jag ska inte längre ducka för det. Blir jag bortglömd så blir jag och då vet jag.

Men. Kom ta min hand, en liten stund kan vi vara vänner.

Förresten. Om någon undrar vad de där videorna som jag envisas med att lägga i slutet på var och vartannat inlägg är till för? Jo, ibland så lyssnar jag och kommer på något att skriva. Ibland skriver jag och kommer på något att lyssna på. De är bara till för att göra inlägget komplett.

I detta fallet så skrev jag och kom på.