Utanför psykosen, inuti livet
Hur definierar man synd? Efter de 10 budorden? De 7 dödssynderna? Efter hur man klarar av 40-timmars arbetsvecka? Hur kommer det sig att 10 budord bara renderar 7 dödssynder? I samma kultur. Vem räknade fel? Gud? I så fall har vi än en gång en slarvig Gud.
Själv så har jag smält ned det hela till en etik och moral som jag kan söka att leva efter. Gör gott. Inget mer. Inget mindre. Bara gör gott. Det är på intet sätt så att jag lyckats leva efter det men det är vad jag fäktar efter. Jag försöker bearbeta min ilska på ett sätt som inte skadar någon. Inte heller de som gjort mig illa. Men om jag skulle svälja den gång på gång så vet jag av erfarenhet att den översvämmar mig och tar död på all kärlek i mig och då gör jag mig själv ont. Gör gott gäller även mig själv.
Nu när ljuset har falnat, när natten och kylan kommer tillbaka så finner jag mig vara glad över att sitta i värmen, i tryggheten, i min egna kupa. Med den fallna damen på väggen och Morrissey på en annan, tittandes på mig och berättar att man kan förlåta Jesus.
Det ställe jag befinner mig på just nu är väldigt bra. Bättre än någonsin. Samma krafter som alltid drivit mig finns kvar, men nu är jag stark nog att tygla dem och stark nog att leva med dem. Den där obevekliga önskan att vara individuell, att vara någon speciell i en värld där alla söker varandra. Allt jag gör tycks mig som resultat av det där. Vill jag ha kajal så har jag det. Vill jag belägra mina fingrar med ringar så gör jag det. Vill jag dyrka kvinnor så gör jag det. Men det har varit så svårt och jag har hamnat så snett på grund av det där så många gånger.
Men nu orkar jag. Ingen, ingen får tro att det har varit lätt att hamna i den känslan. Det har tagit mig 39 år. I olika etapper. De sista 6 åren har varit vidriga och slemmiga och förlamande och hemska och otroliga och dödande och allt som är djävulen men nu är jag över det där. Tror och hoppas jag.
Jag var helt enkelt tvungen att fall isär, att bli naken och skälvande och rädd för att bli klädd i guld och silvertråd, lugn och stark. Utan de där åren när jag trodde allt var över och bara väntande på att världen skulle utdela det sista slaget skulle jag fortfarande leva i en verklig psykos.
Själv så har jag smält ned det hela till en etik och moral som jag kan söka att leva efter. Gör gott. Inget mer. Inget mindre. Bara gör gott. Det är på intet sätt så att jag lyckats leva efter det men det är vad jag fäktar efter. Jag försöker bearbeta min ilska på ett sätt som inte skadar någon. Inte heller de som gjort mig illa. Men om jag skulle svälja den gång på gång så vet jag av erfarenhet att den översvämmar mig och tar död på all kärlek i mig och då gör jag mig själv ont. Gör gott gäller även mig själv.
Nu när ljuset har falnat, när natten och kylan kommer tillbaka så finner jag mig vara glad över att sitta i värmen, i tryggheten, i min egna kupa. Med den fallna damen på väggen och Morrissey på en annan, tittandes på mig och berättar att man kan förlåta Jesus.
Det ställe jag befinner mig på just nu är väldigt bra. Bättre än någonsin. Samma krafter som alltid drivit mig finns kvar, men nu är jag stark nog att tygla dem och stark nog att leva med dem. Den där obevekliga önskan att vara individuell, att vara någon speciell i en värld där alla söker varandra. Allt jag gör tycks mig som resultat av det där. Vill jag ha kajal så har jag det. Vill jag belägra mina fingrar med ringar så gör jag det. Vill jag dyrka kvinnor så gör jag det. Men det har varit så svårt och jag har hamnat så snett på grund av det där så många gånger.
Men nu orkar jag. Ingen, ingen får tro att det har varit lätt att hamna i den känslan. Det har tagit mig 39 år. I olika etapper. De sista 6 åren har varit vidriga och slemmiga och förlamande och hemska och otroliga och dödande och allt som är djävulen men nu är jag över det där. Tror och hoppas jag.
Jag var helt enkelt tvungen att fall isär, att bli naken och skälvande och rädd för att bli klädd i guld och silvertråd, lugn och stark. Utan de där åren när jag trodde allt var över och bara väntande på att världen skulle utdela det sista slaget skulle jag fortfarande leva i en verklig psykos.
Kommentarer
Trackback