WoBWorld

Jag är inget vidare på att vänta. Det är inte min grej att ägna mig åt det. Alls. SÅ jag spökar omkring i lägenheten och faller in i någon sorts trall av elände. Det där med att göra någon medan man väntar funkar inte för mig. Jag är en sådan som står och tittar på äggen medan de kokar.

Under tiden jag nu väntar kunde jag ju dammsuga. Eller plocka ur diskmaskinen. Eller gå ut med hunden. Istället så finner vi mig här. Som vanligt, ack så vanligt. Funderar på ditten och datten. Mest ditten. Kerstin Thorvall är död och jag måste säga att jag sörjer. På det där sättet man sörjer någon man inte känner personligen men som gjort ens liv lite bättre, lite roligare, lite mer tänkande. Vem ska nu bära den fana hon bar?

Chips, katten, har sovit bredvid mig hela natten. Nu ligger hon och sover vidare i sin fotölj. För att hon kan, för att hon vill. Man skulle vara katt. Men eftersom jag nu inte är det så får jag nöja mig med att vara mig. Fast det är inte tillnärmelsevis så krångligt att vara det som det varit. Inte längre.

Så jag väntar väl då. Väntar och väntar. Lyssnar på klockan, mäter den oändliga tiden med min själ. All tid är oändlig när man är i väntans tider. För just när man väntar så är man ju aldrig framme. Det är fört när man är i mål som man är där.

Kita, hunden, ligger i hallen och väntar hon med. På att jag ska säga att vi ska gå ut, på att rusa upp och skaka på huvudet så att öronen flaxar. På att gå nedför trapporna och ut i världen. Men vi väntar.

Hmmmm.