Dag sju
Igår var vi i stora staden igen, jag och Kita, hunden. Vi lämnade Chips, katten, ensam och allmäktig i lägenheten och satte oss på bussen. Till saken hör att bussen från Viskafors in till staden går alldeles utmärkt att åka med Kita. Inga problem, förutom de vanliga med att hon tar upp en helt mittgång då.
Men det blir värre när man ska åka stadsbuss och trängas med barnvagnar, snorungar som inte vet hur man bereder plats för herran och gamla tanter som ser ut som om man ska knivmörda dem då och där. Kort sagt är den en smula arbetsamt. Me, eftersom man är ättling till de gamla Ruserna, allköns drägg som blev utvisade till Ingermlanland från Konungariket Sverige och hederliga svenska bönder och soldater så biter man ihop och kommer ihåg att Kita lätt skulle kunna bita ihjäl alla dessa människor och äta upp barnvagnarna hur lätt som helst. Inte för att det skulle falla in henne att bita någon överhuvudtaget. Men rent hypotetiskt. En tanke som tröstar medan man står och svettas och svär tyst.
Det är lite märkligt det där. När jag inte hade vare sig barn eller hund utan bara min egna förbluffande frisyr att bära, då 1985, så såg jag både barnvagnar och hundar som något som banne mig inte borde få åka buss överhuvudtaget. Sen fick vi barn och nu retade jag mig på hundar och snorungar som var i vägen.
Sen kom ju bilåren och då retade jag mig mest på busser överhuvudtaget. Jävla fordon att ta plats. Blinkar och åker och tutar och är återigen mest i vägen.
Tiden faller. Vi är i nuet. Nu, när jag har hund men ingen barnvagn så är jag nästan tillbaka till ungdomåren, men det lilla undantaget att jag har hund. Men vem fan har bett folk med barnvagn att åka buss? Har de inte annat att göra? Springa omkring och ta en massa plats. Ja, och så är det ju snorungarna då. De är hela tiden kvar, som en råd tråd. För böhfelen, låt dem gå. Det gjorde jag. Eller, tja, min far och mor gjorde det i alla fall.
I vilket fulla fall så kom vi fram till destinationen. Min kära mor. Stackars tant. Det enda hon hade att säga under den timma vi var där var "oj, vad stor hon är". Hon var så imponerad över Kitas storlek att hon till och med glömde klaga på mig och mitt liv. Men nog blev tanten överförtjust i Kita. Kära mor rotade igenom minnet efter något för hunden att äta, ty det är min moders sätt att visa kärek, att ge mat. Men hon hittade inget lämpligt så det fick vara. Men de blev nog rätt bra kompisar där tror jag. Mor och Kita.
Vägen hem bjöd inte på det allra minsta äventyr även om vi fick en pratstund med Svaneholmsprofilen "Knäppar'n" som pratade i ett hela vägen från Södra torget till dess jag med vidhängande hund klev av vid vårt hem.
Resten av kvällen bjöd inte på några som helst äventyr. Alls. Och vips är vi i dagen som är.
Gott så.
Men det blir värre när man ska åka stadsbuss och trängas med barnvagnar, snorungar som inte vet hur man bereder plats för herran och gamla tanter som ser ut som om man ska knivmörda dem då och där. Kort sagt är den en smula arbetsamt. Me, eftersom man är ättling till de gamla Ruserna, allköns drägg som blev utvisade till Ingermlanland från Konungariket Sverige och hederliga svenska bönder och soldater så biter man ihop och kommer ihåg att Kita lätt skulle kunna bita ihjäl alla dessa människor och äta upp barnvagnarna hur lätt som helst. Inte för att det skulle falla in henne att bita någon överhuvudtaget. Men rent hypotetiskt. En tanke som tröstar medan man står och svettas och svär tyst.
Det är lite märkligt det där. När jag inte hade vare sig barn eller hund utan bara min egna förbluffande frisyr att bära, då 1985, så såg jag både barnvagnar och hundar som något som banne mig inte borde få åka buss överhuvudtaget. Sen fick vi barn och nu retade jag mig på hundar och snorungar som var i vägen.
Sen kom ju bilåren och då retade jag mig mest på busser överhuvudtaget. Jävla fordon att ta plats. Blinkar och åker och tutar och är återigen mest i vägen.
Tiden faller. Vi är i nuet. Nu, när jag har hund men ingen barnvagn så är jag nästan tillbaka till ungdomåren, men det lilla undantaget att jag har hund. Men vem fan har bett folk med barnvagn att åka buss? Har de inte annat att göra? Springa omkring och ta en massa plats. Ja, och så är det ju snorungarna då. De är hela tiden kvar, som en råd tråd. För böhfelen, låt dem gå. Det gjorde jag. Eller, tja, min far och mor gjorde det i alla fall.
I vilket fulla fall så kom vi fram till destinationen. Min kära mor. Stackars tant. Det enda hon hade att säga under den timma vi var där var "oj, vad stor hon är". Hon var så imponerad över Kitas storlek att hon till och med glömde klaga på mig och mitt liv. Men nog blev tanten överförtjust i Kita. Kära mor rotade igenom minnet efter något för hunden att äta, ty det är min moders sätt att visa kärek, att ge mat. Men hon hittade inget lämpligt så det fick vara. Men de blev nog rätt bra kompisar där tror jag. Mor och Kita.
Vägen hem bjöd inte på det allra minsta äventyr även om vi fick en pratstund med Svaneholmsprofilen "Knäppar'n" som pratade i ett hela vägen från Södra torget till dess jag med vidhängande hund klev av vid vårt hem.
Resten av kvällen bjöd inte på några som helst äventyr. Alls. Och vips är vi i dagen som är.
Gott så.
Kommentarer
Trackback