Där jag sitter under min krokek (sic).
Det blir inget av att göra inget. Jag masar mig omkring i jakt efter ett vettigt schema för dagen men finner bara yrande snö och tristess. När jag samlat tillräckligt mycket mod funderar jag på att ge mig ut, bara för att kunna säga att jag varit ute, men jag drar på det hela. Till slut har jag väl dragit så mycket på det att det där för sent. Kanske.
Det är sådana här dagar jag önskar, så hårt och ärligt, att jag hade en familj med mig i livets resa. Någon att tjaffsa med, prata med, älska och ära. Bråka med och dricka kaffe med. Någon som säger "om du går ut med hunden så skalar jag potatisen". Men det finns inget sådant mentalt plåster i min tillvaro. Bara jag och mina djur. Musiken och böckerna och filmerna och gitarrerna. Allt annat är utom räckhåll.
Men det betyder ju inte att det jag har inte är viktigt. Snarare blir det ännu mer centralt för mig för att jag ska kunna fungera någonlunda. För det gör jag ju. Nu får tiden. Jag hoppas vid gud att dagarna och nätterna när jag levde i limbo, smutsig och ledsen och uppsvälld och bedövad och tom är över. Kommer de åter så vet jag ialla fall hur jag ska bekämpa dem.
De tankar jag hyser uppe i min skalle, eller om de egentligen bor i bröstet, är ofta svårmodiga. Men nu för tiden händer något med dem. Jag kan skratta åt mig själv för att jag är så förbannat dyster. Skratt avväpnar sorgen. Gör den halt och lytt. Söndrig och redo att plockas sönder.
Ofta har jag hyst en önskan att vara någon annan, men så helt plötsligt, eller om det skedde smygande, jag vet inte, så har jag kommit på att jag är förbannat glad som blev just mig, just nu. Jag kommer aldrig bli någon som har tusen bekanta eller 30 vänner eller ens 2 bästisar. Människor är liksom en krydda i livet men inte det jag söker. Det finns så mycket annat man kan ägna sig åt än att umgås. Konstig tanke kanske men jag trivs allt mer med den.
Det är sådana här dagar jag önskar, så hårt och ärligt, att jag hade en familj med mig i livets resa. Någon att tjaffsa med, prata med, älska och ära. Bråka med och dricka kaffe med. Någon som säger "om du går ut med hunden så skalar jag potatisen". Men det finns inget sådant mentalt plåster i min tillvaro. Bara jag och mina djur. Musiken och böckerna och filmerna och gitarrerna. Allt annat är utom räckhåll.
Men det betyder ju inte att det jag har inte är viktigt. Snarare blir det ännu mer centralt för mig för att jag ska kunna fungera någonlunda. För det gör jag ju. Nu får tiden. Jag hoppas vid gud att dagarna och nätterna när jag levde i limbo, smutsig och ledsen och uppsvälld och bedövad och tom är över. Kommer de åter så vet jag ialla fall hur jag ska bekämpa dem.
De tankar jag hyser uppe i min skalle, eller om de egentligen bor i bröstet, är ofta svårmodiga. Men nu för tiden händer något med dem. Jag kan skratta åt mig själv för att jag är så förbannat dyster. Skratt avväpnar sorgen. Gör den halt och lytt. Söndrig och redo att plockas sönder.
Ofta har jag hyst en önskan att vara någon annan, men så helt plötsligt, eller om det skedde smygande, jag vet inte, så har jag kommit på att jag är förbannat glad som blev just mig, just nu. Jag kommer aldrig bli någon som har tusen bekanta eller 30 vänner eller ens 2 bästisar. Människor är liksom en krydda i livet men inte det jag söker. Det finns så mycket annat man kan ägna sig åt än att umgås. Konstig tanke kanske men jag trivs allt mer med den.
Kommentarer
Trackback