En fråga till publiken
Hur många gånger orkar man bryta ihop och komma igen?
Jag vet inte längre. Min äldsta son tycker jag är en bebis som inte orkar. Men han glömmer att jag har mått kass lika länge som han levt och att jag levde lika länge som han är gammal innan jag gick sönder. Så hans dom känns tung men oberättigad. Jag krackelererar hela tiden. Spricka för spricka vidgar sig, blöder och gör att mitt kött faller isär. Tycker jag synd om mig själv? Nä, inte längre, de dagarna är över. Nu konstateterar jag bara. Det är som det är.
Vissa stunder så är jag så lycklig. Det känns som om jag äger mitt liv helt och fullt. Som idag när jag varit på det där mötet och kom därifrån hel. Solen sken. Smältvatten porlade, jag åt en korv med bröd. Då, precis så, så var jag på toppen av livet. Allt var strålande och vackert. Sedan dess? Inget smälter någon is förutom mina tårar som nesligt strömmar. Hunden slickar mig på händerna, katten tittar förvånat på. Själv så vill jag bara begrava mig i musik. Bli ett med trummor och bas. Rida gitarren, sjunga högt och rent.
Men återigen så kommer jag återgå till att vara ren och skön. För jag måste. Men inte än. Låt mig strömma sönder. Låt mig försvinna in under jorden, ner i myllan och ruttna bort det som är oskönt på mig. Det jag behåller är det som är värt något. Någon.
H.U.R M.Å.N.G.A G.Å.N.G.E.R?
Jag vet inte längre. Min äldsta son tycker jag är en bebis som inte orkar. Men han glömmer att jag har mått kass lika länge som han levt och att jag levde lika länge som han är gammal innan jag gick sönder. Så hans dom känns tung men oberättigad. Jag krackelererar hela tiden. Spricka för spricka vidgar sig, blöder och gör att mitt kött faller isär. Tycker jag synd om mig själv? Nä, inte längre, de dagarna är över. Nu konstateterar jag bara. Det är som det är.
Vissa stunder så är jag så lycklig. Det känns som om jag äger mitt liv helt och fullt. Som idag när jag varit på det där mötet och kom därifrån hel. Solen sken. Smältvatten porlade, jag åt en korv med bröd. Då, precis så, så var jag på toppen av livet. Allt var strålande och vackert. Sedan dess? Inget smälter någon is förutom mina tårar som nesligt strömmar. Hunden slickar mig på händerna, katten tittar förvånat på. Själv så vill jag bara begrava mig i musik. Bli ett med trummor och bas. Rida gitarren, sjunga högt och rent.
Men återigen så kommer jag återgå till att vara ren och skön. För jag måste. Men inte än. Låt mig strömma sönder. Låt mig försvinna in under jorden, ner i myllan och ruttna bort det som är oskönt på mig. Det jag behåller är det som är värt något. Någon.
Kommentarer
Trackback