Ett praktarsle talar för en gångs skull...

Det finns något väldigt meditativt att spela gitarr. Eller spela roll. Eller finnas, men inte sådär myckte att det spelar... roll.

SÅ jag står där. Dumma riff som är uppfunna för tusen miljarder år sedan, långt innan någon kom på att man kan koppla elektricitet till 6 strängar. Keith Richards behöver bara fem strängar, tre toner, två fingrar och ett rövhål. Säger han. Men han har råd att spela på en förkrymt gitarr. Vad fan ska han med sex strängar till när han är multi...vitamin?

Själv så behöver jag alla strängar på plats, en förstående granne och lust till nästa andetag. För att försvinna in i e, am och h7. Gång på gång. Med olika sats, olika stuk. Med tanken på en kvinna i varje drag, varje tag. Gud vad jag behöver bli kär. I någon, fan, vem som helst. Bara någon att ligga bredvid på natten, någon att koka ägg till, någon att sakna. Någon som doftar gott och är vackrast i världen i en tröja som är ful.

Låter det onaturligt? Låter det fel? Dra åt helvete. Det är mänskligt att vara törstig. SÅ det är jag. Hela tiden. Dricker som ett svin och äter som någon som har råd med det. Glöm inte Hiroschima, glöm inte svetten du fann förra sommaren. Den där gubben som somnar på bussen och som du föraktar kan vara jag. Han är mig. Mitt, allt jag finns för.

Snorindränkt socker. Hosta som aldrig tar slut. Finska pengar. Outhärdlig lövverksamhet. Förstår du? I så fall mår du inte bra.

Galen, totalt galen är jag. Låt mig spränga ditt liv itu. Låt mig och du kommer inte ångra dig.

Någonsin.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback