WoBWorld

Dagen efter den där dagen som hyllar kärleken. Vissa pratar om att de inte vill ha ett mångkulturellt Sverige, rasar mot moskeér och slöjor men har av någon anledning totalt glömt att landet fortfarande ligger under skarp eld från USA. Så vi kallar allhelgonahelgen Halloween och mitt i allt så har vi fått en hel dag att fira kärlekens triumfer på. Den kallar vi "alla hjärtans dag". Då ska man minsan älska varandra lite extra. I alla fall som vi tolkar dagen i landet Sverige.

Det var andra året i rad när jag inte hade någon käresta att bli uppvaktad av eller att uppvakta. Lika gott så eftersom jag bara hade känt mig tvungen att köpa blommor jag inte har råd med och le så där falskt som man bara gör när man är tvungen att le.

Men der hela reser en radda frågor. Varför är jag, som hela mitt vuxna liv levt med en kvinna ensam? För några år sedan ville jag ha det så. Det var mitt val, jag var helt enkelt tvungen att ta en paus från jagandet av bekräftelse från andra för att kunna bekräfta mig själv på egen hand. Men nu?

Jag är väl kanske inte så van vid att inte få som jag vill. Bortskämd från vaggan. Letar gör jag ju inte heller så. För jag har banne mig ingen som helst aning om hur man gör. Äpplet har hela tiden fallit mig i handen så att jag inte förstår hur jag ska göra för att ens se trädet det växer på.

Men det är ok. Jag blöder bara. Att låta tiden gå och göra sina mirakel ligger inte för mig. Så det kanske är dags att lära sig det då. Att sätta sig tillbaka och låta livet skölja över, dränka allt smutsigt och fult och hitta det som är min egna kännande hud under lagren.

Men lite surt känns det ändå.