WoBWorld

Jag drömde bara. Inget annat. Drömde om ett liv som kan kallas fullt. Inga skratt fanns, inga tårar. Bara ett liv. Utan alla dessa känslor som översvämmar oss hela tiden. Utan alla ismer. Utan politik och utan religion. Ett liv jag kan tänka mig att leva.

Så jag vaknade. Upp till min vanliga tillvaro. Där jag hela tiden lever med rösten som pratar med mig. En diskussion som pågår i min hjärna. Celler som tar över mig. Nerver och kemi som överröstar min svala tanke.

Så jag ger väl allt jag kan. Till världen. För annat har jag inte lärt mig. Jag är uppfödd som en kyckling. Men när jag var barn var jag så förbannat glad. En glad skit som min mor kallar mig. Jag pratade visst hela tiden. Var aldrig tyst. Snacksalig. Nu skriver jag istället. Till ingen nytta. Det ger mig ingenting. Förutom njutning. Men ärligt talat så njuter jag mest hela tiden. För att jag inte vågar lida.

Kanske skulle jag bege mig ut i skogen och skrika. Högt och länge. För att få bort den här känslan av att vara arg. Få bort känslan av att vilja slå någon på käften. Kanske mörda. Nä, det kan jag inte. Jag är för löjlig för det. Men återigen slå någon på käften.

Jag drömde bara. Inget annat. Om något som jag vill ha, något jag vill vara. Det är bara en dröm.