Mitt testament som det ser ut nu

Att leva med ett hat och en ilska till sig själv är inte helt bekvämt. Det ställer till det. Man gör bort sig, från sig, till sig.

Den där känslan i mig, den som säger att jag är totalt jävla misslyckad och ful pratar till mig hela tiden. Röster som säger att jag inte borde finnas berättar sagor för mig. De lockar mig att tysta dem. Men allt jag hittar. Medicin för själen kallas det. Kemisk lycka. Att drunkna är en dröm. Bara en dröm. Att slockna varje kväll är en verklighet. Full av elakhet och skumma idéer. Vakna och inte veta vad som hände, vem man varit med eller varför.

Så jag lever så. Lite vid sidan. Lite bredvid. Inte mitt i utan en sådan som kommer bajsa på sig om 10 år. Mitt blod är inte längre mänskligt. Det är en hel röra av molekyler som är framställda i en fabrik. Ett piller för att vakna, ett annat för att somna och mellann dem så finns en massa piller för att vara inte här. Borta. Jag vet inte längre om jag blöder. För det är omöjligt att säga. Kanske läcker jag bara.

Jag litar, behöver dig. Du är mitt enda sätt att vara på. Jag ser dig överallt. På torget, i bussen eller som avsvimmad. Kanske skulle jag göra mig själv hel och ren igen?

Jag vet bara inte hur.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback