Resonemang med mig själv
Det finns något farligt med att nå sina mål. Kanske är det bättre att hela tiden ha något att sikta på? Fast å andra sidan så känns det lite hopplöst att aldrig nå sina mål. Kan jag tro. Själv har jag varit förskonad från det där. Faktiskt. Varje gång jag har satt upp ett mål så har jag nått det och det tämligen lätt. Visst har jag misslyckats ibland, men det hör ju till sakens natur. Oftast har jag dock nått mina mål utan större ansträngning. En del kanske säger att jag då satt upp för små mål men jag vet inte det jag. För det mesta har jag siktat på saker jag vill göra, inte saker jag borde göra.
Däremot så har jag nesligen fallit och fallit långt när jag försökt mig på att leva ett liv efter andras regler. Något jag upptäckt de senaste åren. Förut var det där något som bara hände och som jag trodde att jag inte hade någon kontroll på. Men det hade jag så klart.
Resten av mitt liv ska jag låta lusten styra mig i större del. Göra det jag verkligen vill och inte det jag kanske kan höra att andra tycker att jag borde göra. För när jag lever efter andra så mår jag bara dåligt och blir självdestruktiv. Som för att straffa mig själv.
Då kommer ju bara frågan vad jag ska ha för mål med min tillvaro de närmsta åren? Först och främst bli hel igen. För ett tag sedan, oviktigt när, så såg jag ingen som helst mening med att sätta upp några mål alls. Men eftersom saker och ting faller på plats så inser jag att jag kanske ska planera lite för framtiden. Så vad göra när jag känner mig starkare och helare?
Jag vet inte. Jag har helt enkelt inte någon som helst aning. Fortsätta inom vården? Hoppa av det tåget och göra något helt annat? Kasta mig ut totalt och försöka skriva så mycket som möjligt? Sälja allt och åka till Medelhavet och luffa runt? Ingen aning. Det är lite spännande måste jag säga. Att inse att man kan göra precis vad man vill. Bra man förstår att man inte är så fast i tillvarons bojor som man kanske tror.
Medan snön faller så funderar jag på sommaren. Vad ska jag göra till sommaren? Inte ens det vet jag. Månaderna ligger blanka och väntar på att jag ska fylla dem med bläck och fotografier. I maj har jag ett år kvar på min sjukskrivning, sen hoppas jag verkligen att jag ska vara redo att börja jobba igen. Med vad vet jag som sagt inte, men något blir det väl. Det kan bli vad som helst. Sopa gator, klippa gräs, skruva ihop datorer eller arbeta som allt i allo på något äldreboende. Att gå tillbaka som sjuksköterksa med en gång verkar korkat. Pressen är ju som bekant tämligen stor i det yrket så det får jag nog vänta lite med. Men ändå finns ju möjligheten kvar. Min tjänst har jag ju kvar.
Äh. Som sagt. Det är farligt att nå sina mål allt för fort och allt för lätt. Att ha något att drömma om är nog livsnödvändigt tror jag. För den där tomma känslan som kommer så fort man har rott något stort projekt är förödande. Då gäller det att med en gång ställa om siktet och inrikta sig på något nytt.
Livet är förunderligt. Svårt men underbart.
Däremot så har jag nesligen fallit och fallit långt när jag försökt mig på att leva ett liv efter andras regler. Något jag upptäckt de senaste åren. Förut var det där något som bara hände och som jag trodde att jag inte hade någon kontroll på. Men det hade jag så klart.
Resten av mitt liv ska jag låta lusten styra mig i större del. Göra det jag verkligen vill och inte det jag kanske kan höra att andra tycker att jag borde göra. För när jag lever efter andra så mår jag bara dåligt och blir självdestruktiv. Som för att straffa mig själv.
Då kommer ju bara frågan vad jag ska ha för mål med min tillvaro de närmsta åren? Först och främst bli hel igen. För ett tag sedan, oviktigt när, så såg jag ingen som helst mening med att sätta upp några mål alls. Men eftersom saker och ting faller på plats så inser jag att jag kanske ska planera lite för framtiden. Så vad göra när jag känner mig starkare och helare?
Jag vet inte. Jag har helt enkelt inte någon som helst aning. Fortsätta inom vården? Hoppa av det tåget och göra något helt annat? Kasta mig ut totalt och försöka skriva så mycket som möjligt? Sälja allt och åka till Medelhavet och luffa runt? Ingen aning. Det är lite spännande måste jag säga. Att inse att man kan göra precis vad man vill. Bra man förstår att man inte är så fast i tillvarons bojor som man kanske tror.
Medan snön faller så funderar jag på sommaren. Vad ska jag göra till sommaren? Inte ens det vet jag. Månaderna ligger blanka och väntar på att jag ska fylla dem med bläck och fotografier. I maj har jag ett år kvar på min sjukskrivning, sen hoppas jag verkligen att jag ska vara redo att börja jobba igen. Med vad vet jag som sagt inte, men något blir det väl. Det kan bli vad som helst. Sopa gator, klippa gräs, skruva ihop datorer eller arbeta som allt i allo på något äldreboende. Att gå tillbaka som sjuksköterksa med en gång verkar korkat. Pressen är ju som bekant tämligen stor i det yrket så det får jag nog vänta lite med. Men ändå finns ju möjligheten kvar. Min tjänst har jag ju kvar.
Äh. Som sagt. Det är farligt att nå sina mål allt för fort och allt för lätt. Att ha något att drömma om är nog livsnödvändigt tror jag. För den där tomma känslan som kommer så fort man har rott något stort projekt är förödande. Då gäller det att med en gång ställa om siktet och inrikta sig på något nytt.
Livet är förunderligt. Svårt men underbart.
Kommentarer
Trackback