WoBWorld

Man kan bara falla så många gånger. Jag har ramlat omkull så många gånger att jag inte längre får ont när jag tappar taget om världen. Det är bara att konstatera, jag föll. Inga brutna ben, inga blåmärken som syns. Det gör helt enkelt inte ont längre.

Så jag inser att jag är född med en välsignelse. Ett arv från tidigare generationer. Förmågan att falla utan att det syns för mig själv. Andra ser men jag är blind för mina egna misslyckanden. De tittar på mig och skakar på huvudet. Han är full igen. Han är galen igen. Han har inte sovit igen. Han är olycklig igen. Han är trasig igen. Själv ser jag intet.

Mitt liv har blivt en repris, samma samma samma. SaMMA. Men jag är lycklig för att jag lever. Jag trodde nog inte att jag skulle klara mig så här långt. Faktiskt. Så kanske skulle jag reda ut saker och ting? Äsch. Skit samma. Tiden rullar på och jag följer liksom med bara. Bra så.

Använd är jag. Förbrukad men ska strax köpa en ny påse kol. Mitt öde är att brinna och jag ska brinna snyggt. Bli matt och grå i färgen. Varm och het som solen. Det är så jag måste finna mig själv. Sluta fly från värmen. Jag är eld och inget annat. Mina sinnen översvämmas varje dag och så måste det vara. Jag lever inombords den här kroppen, den som är så blekfet och finnig. Med mina tankar ska jag falla till ro. Att sova är inget man gör, det är något man är.

Så även fast jag kanske kommer falla ur ramen lite ibland så är det min ram. Inte någon annans. Jag kommer inte tillbaka på år. Inte på månader inte på veckor. Jag är här, hela tiden. Även när ingen annan finns.

Naken är min själ, hotat mitt hjärta. En gång utbildad nu bara inbilldad. Ingen att räkna med. Inget. Alls. Jag är en förlorare men jag har vunnit mig själv. För jag fann mig själv under alla droger och kemikalier och alkohol och koffein och nikotin. Att driva mig själv till döden är mitt uppdrag. Så jag gör mitt uppdrag så gott jag kan. Uppdraget får aldrig underordnas livet.