WoBWorld

Röken är blå, toppen på cigaretten omväxlande grå och glödgande röd. Jag har en spricka bland alla minnen jag hyser. Som om tiden inte fanns när den var viktigare än något annat levande. Återigen den där E-strängen som darrar, vibrerar, ljuder. Försvinnande liten är jag när jag tänker närmare på saken. Även fast allt som är jag finns i mig.

Jag famlar i livet, försöker gå med rak rygg bland alla diken och potthål. Söker balans på fötterna. Hitta medelpunkten utan laserkompass. Som att simma utan att titta, rakt ut från stranden, blunda och bara låta livet och vattnet och strömmar skölja över en. Att inte veta hur länge man orkar simma, men veta att man bara måste fortsätta.

Tillvaron är vidrigt grym bland oss alla som råkar känna. De andra passerar utan att inkassera. Själv sitter jag i finkan, den som bildats av allt som jag tänker när jag sover. De vakna tankarna är allt för många för att förstå, de bara finns där och ibland kommer jag på att jag känner igen dem.

Så. Ett djupt bloss, smaken av kaffe och dödens rök i munnen. Det är dags att vila.