Åter. Igen.
En sån väg som du ser finner även jag. Men min väg ser annorlunda ut. Min väg är kantad av blommor i alla färger, på sidorna löper ett dike och bakom det finns en oändlig äng.
Min väg är min, bara min. Du får gå en annan väg. Du får finna dina egna blomster, dina egna färger. Men ibland, vid sällsynta tillfällen kanske våra vägar korsas. Kanske löper min smala grusväg med mittsträng av gräs din väldiga autobahn. Eller så finner våra vägar varandra i en ekskog där solen strilar mellan bladen och ekorrar skuttar från träd till träd. Kanske möts vi där för en stund.
Pratar med varandra om inget som finns att komma ihåg,ihåligheter fyllda av ren klar luft. Eller så älskar vi varandra för en stund. Låter våra hjärtan och själar slå, pulsera i takt. Men ofrånkomligt så måste du gå din väg och jag min. Ibland, vid sällsynta fall finner man en väg som går parallellt med den egna. Då kan man gå då, två ensamma människor i ljuv förening. Ibland händer det faktiskt.
Jag slutar aldrig tro på det. Inte ens när min väg är täckt av snö och snöflingor piskar ansiktet, inte när regnet väter mitt hår och vinden faller tung och hård mot bröstet. Aldrig slutar jag tro. Ibland sätter jag mig ner, ensam på vägkanten och bara tittar på de andra vägar som jag kan se. Finner nöje i att betrakta dina och våra medmänniskors slit och strävan. Man får egentligen inte sätta sig ner. Att vila är fult, att sträcka på benen, stirra på molnen eller bländas av blänkande rapsfält är att betrakta såsom lathet och bör undvikas.
Men jag sitter där ibland, väntar på dig, på att din väg ska finna min och kanske får du låna min vägkant en stund. Bara för att sätta dig ner med mig och fundera på varifrån vi kommer och vart vi skall. Jag går på min väg och väntar på dig. För jag vet att du finns och du kan, om du känner efter riktigt ordentligt, veta att jag redan bor i ditt hjärta. Det enda som fattas är att våra vägar korsas.
Min väg är min, bara min. Du får gå en annan väg. Du får finna dina egna blomster, dina egna färger. Men ibland, vid sällsynta tillfällen kanske våra vägar korsas. Kanske löper min smala grusväg med mittsträng av gräs din väldiga autobahn. Eller så finner våra vägar varandra i en ekskog där solen strilar mellan bladen och ekorrar skuttar från träd till träd. Kanske möts vi där för en stund.
Pratar med varandra om inget som finns att komma ihåg,ihåligheter fyllda av ren klar luft. Eller så älskar vi varandra för en stund. Låter våra hjärtan och själar slå, pulsera i takt. Men ofrånkomligt så måste du gå din väg och jag min. Ibland, vid sällsynta fall finner man en väg som går parallellt med den egna. Då kan man gå då, två ensamma människor i ljuv förening. Ibland händer det faktiskt.
Jag slutar aldrig tro på det. Inte ens när min väg är täckt av snö och snöflingor piskar ansiktet, inte när regnet väter mitt hår och vinden faller tung och hård mot bröstet. Aldrig slutar jag tro. Ibland sätter jag mig ner, ensam på vägkanten och bara tittar på de andra vägar som jag kan se. Finner nöje i att betrakta dina och våra medmänniskors slit och strävan. Man får egentligen inte sätta sig ner. Att vila är fult, att sträcka på benen, stirra på molnen eller bländas av blänkande rapsfält är att betrakta såsom lathet och bör undvikas.
Men jag sitter där ibland, väntar på dig, på att din väg ska finna min och kanske får du låna min vägkant en stund. Bara för att sätta dig ner med mig och fundera på varifrån vi kommer och vart vi skall. Jag går på min väg och väntar på dig. För jag vet att du finns och du kan, om du känner efter riktigt ordentligt, veta att jag redan bor i ditt hjärta. Det enda som fattas är att våra vägar korsas.
Kommentarer
Trackback